Jag funderar bland annat eftersom att Mammabloggen på nsd.se skrev att hon var ett alkoholistbarn och det var bland det smärtsammaste jag läst på väldigt länge. Ändå väcks den moraliska frågan: Får man berätta om hur det kändes när föräldern, den som ska symbolisera tryggheten för ett barn, blev full?
Får man berätta vad som hände inom barnet då?
Hur det påverkade barndomen, hur det påverkade skolan, hur det påverkade klivet in i vuxenvärden och slutligen: Får man berätta hur det är att vara vuxet barn till en alkoholist?
"Madde" mailade mig när jag på min blogg dryftade de här frågeställningarna. "Madde" är vad som brukas kallas ett maskrosbarn. En alkoholiserad pappa, en psykisk sjuk mamma. Det här har naturligtvis präglat hela hennes liv, hennes moderskap och hon har valt att berätta om sin uppväxt. Blogga om det. Det lättade hennes egen mentala ryggsäck och hon upplever att andra fått stöd utifrån hennes öppenhet.
Men onekligen är det ju så att när anhöriga till missbrukaren skriver på bloggar om problematiken, så puffar man ut alkoholisten bort från den tysta familjehemligheten. Man öppnar upp fönstrena, släpper in nya vindar. Kanske en orkan. Webben är ju inget köksbordsprat, utan ett offentligt samtal som alla kan ta del av. Frågan är alltså hur mycket vi äger vår egen barndomshistoria? Vår bakgrund är ju nämligen alltid länkad till människor i vår omgivning, vi är inga ensamma öar, utan en hel världskarta. Vi har påverkats av andra, och det vi skriver om vår verklighet, påverkar andra. Vi är inte bara människa allena, vi är även medmänniska och familjemedlem. Det som anhöriga till alkoholisten skriver, kan ju rispa alkoholistens själ. Kanske vill inte alkoholisten alls vara med om det här offentliggörandet. Men: omvänt, ville de anhöriga vara med om spritflaskorna på bordet? Hur mycket har alkoholisten inte (dock säkert inte medvetet) skadat familjen? Och vad händer om alla dessa anhöriga till alla dessa alkoholister inte berättar deras version? Hur kan vi få ett bättre samhälle om vi inte får insikt, kunskap, få ta del av mörka skärvor av liv? Hur kan vi få reda på hur barn påverkas av alkoholkonsumtion om de som faktiskt vet inte berättar? Hur kan vi stanna upp och reflektera över vår samtid, vårt eget liv, om vi inte får ta del av de svarta inslagen i folks vardag. För det mörka kommer alltid finnas i andra nyanser är rosa. Oavsett om vi skriver om det eller inte. Frågan är vad vi kan dra för lärdom av mörkret och hur vi tänder upp lampor i de skuggiga hörnen. Göra det lite mindre mörkt där det nu går. Kanske något barn får mindre skrapsår om den får veta att barnet aldrig bär någon skuld? Barnet har aldrig valt. Vuxna allena bär ansvaret.
Lina bloggar: www.nsd.se/blogg