Kerstin Nyman är en av alla modiga människor som har vågat lämna sitt yrkesarbete i förtid för att hinna göra annat.
Efter 42 år som lärare, vid 63 års ålder, sade hon upp sig för att kunna ägna sig mer åt bland annat sitt konstnärskap. Innan dess hade hon tagit "ett sabbatsår" på sex månader under vilket hon målade och gick en egen företagar-kurs.
När hon kom tillbaka till skolan tog en kollega upp möjligheten att gå i förtid med Kerstin. "Tänk om vi går i pension nu", sade hon. Kerstin blev först förskräckt vid tanken och svarade "Va? Redan?". Emellertid började hon tänka i de banorna, att gå i pension.
Det som avgjorde saken var att Kerstin fick veta att hon hade livmodercancer. Det blev operation direkt och sedam fem veckors strålbehandling i Umeå. Kerstin insåg att livet inte är oändligt och att man ska ta vara på den tid man har.
Hon berättar att hon fick ett litet avgångsvederlag när hon gick och att hon tog ut en del av tjänstepensionen. Hon säger inte minst att man klarar sig på ganska lite pengar: "Man kan dra ner och inte köpa så mycket kläder".
Hon berättar om den stora glädjen i att rå sin tid helt och hållet, att kunna göra precis som man vill.
När det gäller konstnärskapet så fick hon äntligen tid att "måla på riktigt och utveckla sig". Hon gick med i KRO, Konstnärernas riksorganisation, och i KIN, Konstnärer i Norrbotten, och blev också invald i styrelserna. Hon fick nya kollegor och vänner.
När Kerstins man Sandor drabbades av cancer och sedan gick bort var gamla och nya kollegor och vänner guld värda. De och familjen har hjälpt henne att gå vidare.
Sandor var för övrigt journalist på NSD. Han trappade också ner på jobbet för att sedan sluta några år i förtid. Nedtrappningen innebar att han var ledig alla onsdagar. Han brukade säga att han alltid hade tvådagarsvecka.
I ljuset av det som sedan hände, att han bara fick några få år som pensionär, kunde han ju knappast ha gjort något klokare än att avrunda arbetslivet. På det sättet fick inte minst han och Kerstin mer tid tillsammans.
"Vi fick 16 fina år tillsammans", säger Kerstin och berättar att Sandor brukade säga "Varför träffade jag inte dig tidigare?".
Jag blir rörd när jag står i Kerstins ateljé och tittar på de fina akrylmålningarna från Saltoluokta. De målade hon på plats när hon och Sandor var där i augusti 2012. Två månader senare gick Sandor bort och lämnade Kerstin ensam.
Jag blir desto mer glad när Kerstin berättar om välsignelsen i att ha barn, barnbarn och många goda vänner och avslutar:
– Jag behöver inte känna mig ensam.
Kerstin Nyman hade liksom många andra norrbottniska konstnärer "öppen ateljé" härom helgen. Då kunde alla som ville besöka henne i Furufjärden. Själv glömde jag bort möjligheten. Tack och lov hängde alla verken kvar när fotografen och jag gjorde vårt besök. Jag har också bevistat tidigare utställningar med Kerstins konst. Hennes gränder och gatubilder är fascinerande. Liksom fjäll- och havsmotiven. Och förstås alla kvinnorna.