Det där drabbade mig faktiskt nyligen när jag slentrianskrollade lite i FB-flödet. Bland ”må bra-bilder”, tidningslänkar och annat dök något spännande upp. Vårt förre kommunalråd Karl Petersen hade lagt ut en video med Cornelis Vreeswijk.
Eftersom Cornelis är en av mina största idoler räckte det gott som klickbete. Men till klippet skrev Petersen dessutom något om hur mycket han älskade Luleå, vilket definitivt väckte min nyfikenhet.
Efter bara några sekunders tittande var jag som förhäxad. Det var uppenbart att jag snubblat över en bortglömd pärla.
Låtens titel är ”Bort från Luleå” och inspelningen härstammar från 1971. TV-programmet med den tidstypiska dekoren heter ”Strapetz” och till vänster sitter en ganska sliten Cornelis med sin gitarr i knät och glasögonen i håret på GW-vis. Bredvid honom sitter en mycket ung Monica Törnell och sjunger med en klar röst som vore den direkt från himlen.
”Jag bad dig om en promenad/en promenad bort från våran stad/vi ville bort, ja båda två/bort från staden Luleå”.
I refrängen kliver Cornelis in med basröst och sjunger andrastämma.
Det är magiskt och en märklig känsla spred sig i kroppen. Vad var detta? Har min idol Cornelis gjort en låt om min hemstad och jag har inte ens vetat om det? Hur är det ens möjligt?
Glädje och frustration blandades. Glädje för att ha upptäckt denna dolda skatt, men även en klar irritation över att jag levt så många år utan att ha en aning om att det här fanns sparat för eftervärlden.
Jag kände att jag verkligen ville veta allt om detta och gav mig ut i Googlevärlden. Det visade sig att detta rent av var Monica Törnells allra första TV-framträdande. Cornelis hade samma år spelat på Stadshotellet i Söderhamn och gick efter spelningen med sin dåvarade fru Bim på restaurang för att få sig en matbit. Där satt restaurangägarens dotter och sjöng, paret blev alldeles tagna och ett samarbete inleddes. Det vi ser i klippet är alltså det första konkreta resultatet. Monica Törnell var blott 17 år när det spelades in.
Låten är ganska deprimerande. Den handlar om en kvinna som till varje pris vill lämna Luleå, men mannen försöker tvinga henne kvar så desperat att han till sist trycker kniven mot hennes bröst.
Det där har också en förklaring. Cornelis har gjort en lokal översättning av den amerikanska ”mordballaden” Banks of the Ohio, som förmodligen skrevs redan på 1800-talet. Den spelades in för första gången 1927 och har sjungits av allt från Johnny Cash till Oliva Newton John.
Cornelis mustiga version föll helt i glömska. Däremot fick Ann-Louice Hansson en hit med en betydligt mer utslätat översättning: ”Ta emot en utsträckt hand”.
Nu har jag sett klippet minst 50 gånger på Youtube. Dessutom spelar och sjunger jag den själv ibland, trots min önskan om att stanna kvar här.
Vad var det som fick igång mig? Givetvis att min stad var omsjungen av en av de stora. Det händer inte allt för ofta.
Att bli omnämnd i konsten är en påminnelse om att man existerar. Då kan det duga med en strof om en frusen pubkö eller att bli hotad till livet för att man vill fly stan.