Den norska tv-serien ”Hjem” som går i SVT på måndagar går rakt in i hjärtat på mig. Det är en kärleksfull, charmig och noga berättelse med vackra bilder om livet i den lilla byn Vestfossen på den norska glesbygden. Det är en kaboom av glesbygdsromantik.
Och just glesbygden är något som skulle behöva lite mer kärlek - från politikerna.
För några år sedan åkte jag ut till den gamla slalombacken Skabramåive utanför Jokkmokk. Där brukade jag som liten åka slalom på vardagskvällarna och helgerna. Man tog sittliften upp för det lilla berget och kunde välja mellan frambacken, bakbacken eller puckelpisten ner. På den tidens fanns Jokkmokks alpina och det sägs att den kända programledaren Jessica Almenäs brukade träna slalom där.
Det var under dess glansdagar.
Den sensommaren (runt 2008) jag återvände dit var caféhuset fallfärdigt. Fönstren trasiga. Liftkuren såg tilltufsad ut.
Det kändes väldigt sorligt att se något som varit en stor del av ens liv sakta men säkert tyna bort. Bilden kan appliceras på fler ställen. Hus rivs, kiosker stängs, butiker läggs ned, skolor bommas igen, industrier drar, kompisar flyttar.
Ända sedan man var tonåring har allt handlat om att allt som en gång fanns kommer att försvinna. Frågan är bara hur fort.
Nu i veckan var jag till Skabramåive igen. Alla byggnader och liftsystemet var bortplockat. Naturen har börjat återta berget och spåren av forna slalomdagar växer sakta igen.
I någon slags desperat handling gick jag häromdagen med i Facebookgruppen "Vi som minns Skabramåive".
Nu är den bara ett minne.
Den ser ut som en cancersvulst. Jag stirrar på den som om den vore just det, en ovälkommen, svårbehandlad sjukdom. Det är Boverkets illustration över var Sveriges befolkning är bosatt. Det är en bild över den pågående urbaniseringen. Över städerna som håller på att spricka av folk och den allt glesare glesbygden.
SCB:s prognoser visar att befolkningen i glesbygdskommunerna kommer fortsätta att minska sakta men säkert.
Inget tyder på att det kommer att förändras framöver.
Enligt en ny forskningsrapport från Linköpings universitet minskar befolkningen i hälften av Sveriges 290 kommuner. Det är inte så svårt att räkna ut vart flyttlassen går.
Så här i valtider har vi reportrar på NSD ringt runt och försökt utröna olika kommuners heta valfrågor i Norrbotten. I glesbygdskommunerna hägrar ett mycket större hot i horisonten än en klassisk valfråga. För dem handlar allt om överlevnad. När når de smärtgränsen?
Jag pratade med lokalpolitikern Roland Boman i Jokkmokk om Kallakgruvan, ett ämne vi berört så många gånger förut. Plötsligt blev Boman allvarsam i rösten och bytte ämne: ”Många är så bekymrade över är hur vi ska gå tillväga för att ens få behålla den spillra som är kvar av Jokkmokks kommun. Folk är så medvetna om hur illa vi ligger till. Det är sådant som oroar”.
Varpå han konstaterade att det inte finns någon regionalpolitik att tala om. Och att det inte har gjort på många, många år. Vare sig det varit rött eller blått som styrt landet.
”Den består av att vi ska ha vattenkraft, gruvor och hugga ner skogar. Så skickar vi pengar till Stockholm till nya förbifarten”.
I Roland Bomans värld har människor tvångsdeporterats från Jokkmokk. Från glesbygden.
Och någonstans i uppgivenheten så frågar jag mig, varför fick inte slalombacken vara kvar? Varför får människor inte möjligheten att bo kvar där de hör hemma, och låta sina barn också växa upp där de har sina rötter?
Det är många i detta avlånga land som tvingats lämna sin hjem.
Och ännu fler ska det bli.