Jag hade en kompis son på besök för ett tag sedan. En glad fantasifull sjuåring som spelar gitarr och schack.
Han blev betagen av min hund Iris, ville leka med henne hela dagen och kvällen. Det fanns bara ett problem.
”Du Moa, kan vi inte låtsas att Iris är en killhund”, sa han och jag undrade förstås varför.
”Hon är så cool, jag vill att hon ska vara min superhjälte, men då kan hon inte vara tjej”, svarade han.
Själv satt jag där med hakan i knät och sedan dess har jag klurat på det där. Varför kan inte Iris vara en hjälte åt en liten grabb?
Just nu pågår ett fotbolls-EM för herrar. Trots Sveriges bleka insats är mästerskapet ett smörgåsbord av idoler och förebilder. Ronaldo och Zlatan pryder väggarna hos miljontals ungar världen över. De är hjältar både för tjejer och killar.
Jag önskar så att jag hade kunnat säga samma sak om Lotta Schelin och Marta. Tyvärr har jag sett alldeles för få småkillar i deras matchtröjor. Om ens någon.
Återigen. Varför?
Det här är ett problem. I alla fall för alla oss som drömmer om jämställdhet. Så länge barn fortsatt får lära sig att ett visst kön är bättre, starkare och smartare så kommer vi aldrig någon vart i den kampen.
Ingen föds med inställningen att killar är bra och tjejer är dåliga. Det är något vi lär oss tidigt på vägen.
En annan kille jag känner älskade prinsessan Elsa i filmen Frost. Så mycket att han vägrade ha några andra kläder på sig än en likadan isblå klänning som hon bär. Hon var hans allt.
Tills han en dag kom hem från förskolan med gråten i halsen och sa att kompisarna skrattat åt honom när han berättat om sin kärlek till Elsa. Hon var en tjej och han en tönt som gillade henne. Sedan satte han aldrig mer på sig den isblå klänningen.
Jag kan lova att han, även som vuxen, tänker minst två gånger innan han erkänner en kvinnlig förebild. Om han ens har någon.
Jag tycker mig se samma tendenser även bland vuxna. Män idoliserar män. Bruce Springsteen är en gud, Erik Niva ett geni och Zlatan Ibrahimovic en levande legendar. Kvinnliga motsvarigheter är på sin höjd duktiga och ambitiösa.
Jag vet att jag drar det till sin spets här. Men jag tror att det här är så oerhört viktigt att reflektera över.
Som en av mina manliga kompisar sa lite generat: ”Fan, jag läser ju aldrig kvinnliga författare. Men jag har inte en aning om varför”.
Jag vet varför. Du har fått lära dig att de är lite sämre.