Fiskars kommunikation är ett av många mysterier

I den ensammes tankevärld kommer stundtals funderingar som får nackhåren att styvna. För mig uppkommer sådana ögonblick när jag färdas i avskildhet på livets fiskestigar.

Foto: Gunnar Westrin

Krönika2019-10-03 15:36
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Jag har genom åren märkt att tankeverksamheten stegras i ensamhetens miljöer, som på fjället eller i stora mörka skogen. En detalj i mitt leverne som verkligen kan sätta fart på både tankeverksamhet och fantasier är det här med fiskars kommunikation, hur de eventuellt ”pratar” med varandra. Klart är hur som helst att där ute i vattnen händer något remarkabelt, något som inte är riktigt klarlagt. Tankarna slog mig även den här sommaren, då jag plötsligt blev varse om intressanta detaljer som fortfarande förbryllar.

Svågern och flygaresset Bengt Enbuske från Siekasjärvi och jag befann oss i klassiska Tjirtjamströmmen uppströms i underbara Kaitumsystemet. Plötsligt svärmade en pytteliten gråaktig fjäril i tusentals. Tio minuter senare kokade det lilla bakvattnet av hungriga harrar, inte fem eller tio stycken, utan hundratals?

Mitt första möte med fenomenet inträffade redan på sextiotalet på en plats som kallas Sörua, den södra fjällskogsplatån norr om den vackra byn Valsjöbyn i nordvästra Jämtland.

Trakten är hur mysig som helst med ett tiotal fiskbara tjärnar, med en djup bäck som förband småsjöarna med varandra. Efter några år kände kompisen och jag igen fiskarna från var de levde, det vill säga att i en sjö var öringarna exempelvis senapsgula med mörkare rygg och beklädda med svarta och röda fläckar, oftast inramade med en vit ring. I en annan sjö var fiskarna märkbart ljusa och i en annan kolsvarta.

En afton hamnade vi i den avlägsnaste tjärnen. Kvällen var lugn. Vi fick några kolsvarta öringar som genast halstrades. Plötsligt började en enorm kläckning av en liten dagslända och en timme senare kokade tjärnen av hungriga öringar. Fisket blev inte av denna världen. Märkvärdigt var att nu fick vi öringar som var iögonfallande ljusa och finfina fiskar med senapsgula sidor och prickar inramade med vita ringar. Plötsligt var traktens ALLA fiskar bjudna till middagsfest i tjärnen längst bort. Hur visste traktens olika öringformer från de tjärnar som fanns tillgängliga, att nu vankades ett överflöd av mat i den och den tjärnen? Vi förstod inte mycket men anade i alla fall att djupbäcken mellan vattnen var den självklara kommunikationsvägen. Men sen då? Hur meddelades matfrossan till de olika tjärnarna? Hur emottogs den informationen? Tre timmar senare kom kalldimmorna och den voluminösa kläckningen avtog snabbt. Morgon därpå var det som vanligt igen. Inga sländor och bara svarta öringar, som alltid huserade i den tjärnen.

Sammaledes med harren, som också har en särdeles förmåga att samlas när plötsliga festmiddagar vankas.

Minns mina år i Tjuonajokk, på den tiden då kompisen Palle Andersson jobbade på campen. Nedströms fanns en gedigen fors som vi kallade Norrskensforsen. I kanten av denna fanns ett större bakvatten, som gjord för både harren och flugfisket. Men aldrig att vi såg någon fisk på den sträckan, något som verkligen förbryllade oss. Vi var till platsen flera gånger varje år och gick alltid tom därifrån?

Plötsligt en sommar hände det anmärkningsvärda. Vi anlände mitt i den ljusa natten, slog oss ner och påbörjade den sedvanliga spaningen. Plötsligt såg vi en ryggfena, snart ett antal och sedan kom tydligen hela traktens harrarmada. När jag böjde mig ner mot vattenytan såg jag fenomenet, plötsligt översvallades hela bakvattnet av nykläckta dagsländor, som under några sekunder satt kvar på vattenytan för att torka vingarna. Den natten kommer jag aldrig att glömma. Vilka fina harrar vi fick på våra flugor, som den gången mest bestod av imitationen Klinkhamer i brunt med en vit toppvinge. Festen pågick i ett par timmar, därefter fanns inte en enda fisk kvar på hela selet.

Enligt min mening spreds informationen snabbt om kläckningen till räjongens flesta harrar. Men hur fungerade detta och hur kunde alla harrarna tolka den informationen? När kläckningen avtog drog alla fiskarna hastigt vidare till sina normala livsnischer i älven.

Så hände det även i Tjirtjam i somras. Bengt och jag befann oss mitt i dramatiken, precis när kläckningen av den lilla fjärilen hade börjat. Vi såg liksom hur hela det lilla bakvattnet plötsligt började koka av fisk, det sörplades och smackades så det hördes ända upp på land. Det är då som tankarna kommer, den att vi sannerligen inte vet allt och den känslan är absolut inte oangenäm

Läs mer om