Gunnar Westrin: Fiskeguiden mötte det stora äventyret i Norrbotten

I NSD den 29 oktober 2005 skrev jag om Lars Munks äventyr, under rubriken ”Från Holstebro på Jylland till Kulmungi i Tornedalen”. Han minns hur ensam han var i bussen den gången, hur spännande det trots allt var att möta en trakt han inte kände till. Några år innan resan jobbade han på en farm på Island, fick av vänner tips om en fiskeguideutbildning i Övertorneå, tog kontakt och bestämde sig. Nu eller aldrig!       

På måndagen steg han in på Tornedalens folkhögskola för att gå utbildningen. Under året på skolan träffade han Eva-Lena Henriksson från Kulmungi, som studerade på naturguideutbildningen. Idag har de två barn och bor i den vackra byn Kieksiäisvaara norr om Pajala. 

Resan från Jylland till Pajala trakter är ett egenartat exempel på äventyrslust och urstark egenvilja. Efter året i Övertorneå examinerades han även utifrån statuter som ”The Flyfishing Federation of Europé” hade utarbetat. Inte underligt att han med tiden blev en av landets mest omtalade laxflugfiskare och alltid en omtyckt guide.  

I dag jobbar han som marknads- och affärsutvecklare inom bland annat Heart of Lapland, en vital del av Swedish Lapland, med östra Norrbottens kommuner som arbetsfält. Ingen dålig plattform att jobba med, med fortfarande outbyggda älvar och större åar. Den riktigt ultimata trakten för sportfisketurism, anser Munk med eftertryck. 

Naturligtvis fastnade han för laxen, kanske inte så mycket gällande fiskars storlek som utmaningen att förstå var laxarna står i älven, hur och varför de hugger och vilka flugor som gäller eller ratas. 

Det finns några självklara förutsättningar gällande all fiske- och naturturism, oavsett plats. Älvarna måste bevaras outbyggda och samhället i stort måste förändras, vare sig det handlar om yrkesfisket, skogsbruket eller andra stora exploateringar av naturen. Vi måste helt enkelt bli bättre på att vilja förändra vår levnadssätt. Skogen, till exempel är mer värd för fiskar än vad som oftast framkommer. 

Vi behöver jobba ännu mer med infrastrukturen. Det måste bli lättare för besökare att ta reda på information om fisket i Swedish Lapland, samt att snabbt fullfölja digitaliseringen av fiskekortsförsäljningen. Det är svårt att kommunicera med internationella besökare om upplysningen bara finns på svenska. 

När det kommer till skötseln av laxen saknar jag en förvaltningsplan som är framtagen för laxens bästa och som gäller för alla länder kring östersjökomplexet, där man lokalt kan jobba med älvspecifik förvaltning, menar Munk med bestämdhet.  

Vi borde vara så pass kloka numera att vi absolut kan acceptera att laxens överlevnad och välmående kommer före ett eventuellt sport- och yrkesfiske. Med det menar jag att det finns en poäng i att inte tillåta avlivning i hav eller älv, innan man har säkerställt att ett minimum av laxar har kommit upp i älvarna, detta för att garantera artens överlevnad. Önskemålet är att det ska finnas så pass mycket lax i älvar och hav att vi kan ta en del av resursen, menar Lars Munk. 

Förvaltningen tycks vara baserad på känslor och inte i första hand på laxens välmående. Där anser Lars Munk att en förändring måste ske, att laxens leverne kommer i första hand. Skulle vi jobba med den typen av förvaltningsplan, där man alltid utgår ifrån försiktighetsprincipen, torde laxens överlevnad vara säkrad.