Den hĂ€r tiden pĂ„ Ă„ret kan mitt allmĂ€ntillstĂ„nd nĂ€rmast beskrivas som plastburken jag undviker att titta pĂ„ lĂ€ngst in i kylskĂ„pet. En gĂ„ng innehöll den pasta med tomatsĂ„s; nu rymmer den vĂ€l ett antal nya grundĂ€mnen, eller nĂ„gon ny organism, jag vet inte â har som sagt inte tittat pĂ„ den pĂ„ lĂ€nge. ĂndĂ„ finns det en del av mig som Ă€lskar februari.
Det Ă€r nĂ€mligen nu resten av vĂ€rlden kommer ikapp mig och burken. NyĂ„rslöftena har övergivits, trĂ€ningsklĂ€derna förpassats till den nedersta lĂ„dan i garderoben och de ambitiösa veckomenyerna bytts ut mot fryspizza. Ribban vi kaxigt slĂ€ngde upp pĂ„ nyĂ„rsafton har sĂ€nkts, och det Ă€r precis vad jag behöver. Inga kĂ€cka sjĂ€lvhjĂ€lpsböcker eller inspirerande livshistorier â jag behöver Elizabeth Swaney.
Amerikansk-ungerska Elizabeth Swaney rÄkade bli de olympiska vinterspelens mest hatade person nÀr hon i sakta mak gled ner genom halfpipen i Pyeongchang. Den Harvardutbildade kaliforniern ville till OS, och brydde sig inte nÀmnvÀrt om att hon mestadels saknar idrottslig talang. Efter ett misslyckat försök som skeletonÄkare för mammans hemland Venezuela började hon med freestyleskidÄkning och bytte till ungerskt medborgarskap. Genom nÄgra kryphÄl i reglerna kvalade hon in till OS, och framme i Sydkorea gjorde hon inte ett enda trick under sina tÀvlingsÄk. Föga förvÄnande kom hon tvÀrsist.
I sommarspelen i Rio lyckades gymnasten Kylie Dickson med en liknande icke-bragd. Att hon med amerikanska mĂ„tt mĂ€tt var högst medioker spelade ingen roll nĂ€r hon fĂ€st blicken pĂ„ olympiaden. Med sina trĂ€nares hjĂ€lp övertalade hon Vitryssland att ge henne medborgarskap och en OS-plats â förutsatt att hon sjĂ€lv betalade för satsningen. Hon kom sist i tvĂ„ grenar, och av 59 tĂ€vlande i mĂ„ngkampen slog hon bara Algeriets Farah Boufadene. Hon lade ner sin elitkarriĂ€r direkt efter Rio, och har fortfarande aldrig besökt Vitryssland.
Visst Ă€r det nĂ„got unket i bĂ„de Dicksons och Swaneys försök, i hur de slĂ„r hĂ„l pĂ„ myten om den olympiska arenans utjĂ€mnande kraft. Upprinnelsen till varje OS kantas av snöpliga karriĂ€rsslut och krossade drömmar för verkliga talanger â men har man tillrĂ€ckligt med pengar gĂ„r det tydligen utmĂ€rkt att köpa sig en plats. ĂndĂ„ Ă€r det nĂ„got i deras deltagande som gör mig alldeles lugn i sjĂ€len.
Jag ska försöka förklara: den hĂ€r mĂ„naden â eller ja, alla mĂ„nader â Ă€r den största bromsklossen i min tillvaro mina egna duktigflickiga hjĂ€rnspöken. Det Ă€r ingen idĂ© att göra nĂ„got, pĂ„stĂ„r spökena, om jag inte redan pĂ„ förhand vet att det blir perfekt â vilket Ă€r en utmĂ€rkt metod för att inte fĂ„ sĂ€rskilt mycket gjort alls. Om Elizabeth Swaney eller Kylie Dickson har nĂ„gra liknande tankar döljer de det imponerande vĂ€l. De valde att vara sĂ€mst â eller nĂ€stan sĂ€mst â pĂ„ den största arenan som finns. Charlotte Kalla och Hanna Ăberg i all Ă€ra; det Ă€r dessa historier jag hĂ€mtar min februarienergi frĂ„n.
Eller hos Pita Taufatofua, den tröjlöse flaggbĂ€raren frĂ„n Tonga som för fyra mĂ„nader sedan aldrig stĂ„tt pĂ„ ett par lĂ€ngdskidor. Inför 15-kilometersloppet i Pyeongchang hade han tvĂ„ mĂ„lsĂ€ttningar: gĂ„ i mĂ„l innan de slĂ€cker ner stadion, och krascha inte i ett trĂ€d. Han gick förvisso i mĂ„l 22 minuter efter segraren â men han undvek trĂ€den.
Nu nÀr brÀnslet vi hushÄllit med hela vintern börjar ta slut Àr det ungefÀr den nivÄn jag vill lÀgga mina ambitioner pÄ. LÄt bli att krascha i ett trÀd. Det kvittar om hela vÀrlden skrattar Ät ditt darriga halfpipeÄk, bara du stÄr pÄ benen. Och du: diska den dÀr förbannade plastburken.