Ordet respekt känns lika tråkigt nog som åderlåtet, skadeskjutet och sargat. På dagens spelplaner, i det offentliga samtalet, vid fikabordet gäller det i det mesta och en hel del till att skrika högre än de som befinner sig på den andra planhalvan.
Motståndarens.
Respekten att lyssna, låta andra tala till punkt och faktiskt respektera en motpart är mer eller mindre utsuddat. Det blir synnerligen tröttsamt och sakargumenten och faktaunderbyggnaden i debatten/samtalet faller mer eller mindre bort. Det spelar liksom ingen större roll – stollen där på andra sidan bordet har ju fel.
Motståndaren.
Stuprörstillvaron smalnar av oss, det kan till och med tyckas att det är lögn och förbannad dikt när någon överbevisas med klara fakta, avslöjas med lögnen, den falska nyheten. Sanningssägaren blir plötsligt lögnaren. Utan bedövning. Respekt för en klok och värdig vinnare. Nä.
Lördagen den 6 oktober 2018 blir i vilket fall en speciell dag i respektens och musikens tecken för mig. Precis som Aretha Franklin så finns inte heller vår svenska soul och bluesikon Sven Zetterberg med oss längre. Han gick hastigt bort dagarna innan julafton 2016, 64 år gammal. Sven hade då, två dagar tidigare, avslutat sin julturné där Luleå var en av spelplatserna.
Den här lördagskvällen hyllas han i Ebeneser i Luleå med en tribute-konsert där intäkterna går till en stiftelse i Svens namn för uppmuntran av unga musikanter landet runt. Jag har den stora glädjen att få delta i denna hyllning med mitt eget lilla hobbyband. Sven var en människa och musiker du respekterade.
Han hade alltid ett varmt ord på vägen, han struntade blankt i sin position som landets ledande blues- och soulikon, han hade spelat med allt och alla men det var lika naturligt att sitta backstage med några glada amatörer och bjuda på lite råd och rön som att kliva upp på den stora scenen. Respekt, som sagt. Both ways.
Det var, för övrigt, Roffe Nilsén, legendarisk kulturskribent i Norrbottens Kuriren, som fick mig att upptäcka Sven. En recension av Telge Blues, en annan av Chicago Express öppnade mina öron för den svenska bluesen på allvar. Roffe gick även han bort alldeles för tidigt och jag hade förmånen att få delta i den minnesdag och kväll som arrangerades året efter hans bortgång. Också Ebeneser, värme, kärlek och närhet. Lågmälda samtal, innerliga tankar, kramar och tryckta händer i trygghet och samvaro.
Vi kommer att sjunga högt och mycket även den här kvällen. För de som lämnat oss, men också för de som finns kvar och de som efter ska komma.
Och någonstans längst där inne så tror jag trots allt på de kloka samtalen, utanför de virala stuprören. Att kasta sand är en ovärdig och ohållbar icke-retorik. Att vi istället tittar oss omkring, vitt och brett, på riktigt, och låter respektfullheten ta sin plats i laget.