Marianne: Gammal är äldst och per definition ofta senil och inget att bry sig om idag. Men jag, som fyller 62 nästa gång, undrar och funderar över: Varför bär dagens unga kvinnor handväska? Gärna Louis Vuitton för tusentals kronor. Det finns naturligtvis en djupare mening i denna fundering. Var tog kvinnokampen vägen?
Den som idag är strax över 60 missade kanske grupp 8-rörelsen med några år, men vi har sedan dess alltid burit på ilskan och besvikelsen över att vi som kvinnor inte blev och inte blir sedda. Och över att unga kvinnor idag verkar ha andra ideal än Fredrika Bremer, Elin Wägner, Länsmejerskan i Norrbotten Anna Gustafsson och alla de lärarinnor på seminariet i Luleå som var med och bar fram rösträttsrörelsen
Anna: Som en som nio dagar av tio bär handväska vill jag anföra att man mycket väl kan bära kvinnokampen i den. Men jag är nästan tio år yngre än kollegan Marianne och ännu mycket längre från Grupp 8-rörelsen. Jag var tonåring under 1980-talet, ett decennium då feminismen led av en svår backlash. Alla ska ju göra uppror mot den förra generationen och 80-talet hade inte mycket till övers för den feminism som Grupp 8 ansågs stå för. Nog hade vi kvinnliga förebilder, så klart. Vi var inte omedvetna om patriarkatet och orättvisorna. Vi var förbannade men knöt näven i fickan. Det hände förvisso mycket i samhället som gjorde att jämställdheten ökade men det talades sällan om strukturer och könsskillnaderna levde och frodades utan att förändras på djupet.
Marianne: Handväska, om den används på rätt sätt, är ok. Ett exempel är Muminmammans svarta handväska med allt som behövs, ett annat den som drämdes i huvudet på skinhuvudet i, var det Växjö?
Det viktiga är kampen. Och medvetenheten. Det är den jag efterlyser.
En av de gånger jag sett min snart 92-åriga mor gråta av ilska, var när en bimbo förklarade att hon ansåg kvinnorörelsen helt onödig. Allt vad generationer av kvinnor uträttat dömdes ut som onödigt. Mamsen var minst sagt upprörd. ”Vad hade hon, hennes frihet, hennes möjligheter, varit utan oss?” undrade mor. Och det gick inte att säga emot.
1980-talets backlash... visst, det var så att vi var upptagna med att politiskt och lagstiftningsmässigt ta till vara det som 1970-talet bäddat för. Själv blev jag chef, mellanchef, i ett yrke som fram tills dess räknats som högstatus, ett höglöneyrke. I samband med att jag fick alltfler kvinnliga kollegor, sjönk statusen och lönerna i förhållande till andra jobb inom media. Det var så tydligt och gör mig fortfarande så arg.
Anna: I dag har feminismen helt andra arenor att synas på och det är i mångt och mycket där kampen förs nu. Sociala mediers betydelse för feminismen kan inte nog hyllas. Men det är också där de misogyna männen slår tillbaka. När medvinden avtar känns det som motvind och (inte alla) män känner sin position hotad. Att då som kvinna stå pall i skitstormen är beundransvärt och vi måste alla stå upp och försvara dem och idén om jämställdhet. Hur kan man inte vilja ha ett jämställt samhälle? Hur kan man tycka att halva befolkningen är mindre värd på alla plan? Tacka fan för att det kokar av ilska hos alla som någonsin slagit huvudet i glastaket.
Marianne: Alla, alltså. Därför kändes det så bra med #metoo, så jättebra. Vi höjde, igen, våra röster för att höras.
Anna: Vi är skyldiga våra föregångare stort tack. Utan deras orädda kamp hade vi inte kommit hit. Vi ställer också vårt hopp till dagens unga. Må de ha kraften och modet att kämpa vidare. För ingenting kommer gratis och det vi uppnått kan tas ifrån oss om vi inte slår vakt om det.