Jag gick ut på balkongen i morse. Öppnade de inglasade dörrarna för att känna hur pass varmt det var ute. Det kittlade i näsan och inte var det bilarnas avgaser från parkeringshuset mittemot som retade. Nej, det var våren. Det droppar från taken och till slut har även naturen kapitulerat inför det kraftiga smältande snötäcket. Äntligen! Hej kära vårvindar, jag har längtat efter er.
För ungefär en vecka sedan ställde vi om klockan och jag kan säga att under denna korta period av sommartid har jag bara mött glada och förväntansfulla människor. Tänk vad mycket en extra timme sol kan göra. Alla talar om förändring, förnyelse, ut med det gamla och in med det nya. Stora vinterjackor och varma fodrade skor packas ned i förråden. Nu vill vi fylla våra garderober med nytt, nytt, nytt. Tunnare jackor, öppna träskor och nätta sommarklänningar.
I hallen står väskorna färdigpackade. Förutom kläder, skor, smycken och sjuka mängder med hudvårdsprodukter, är väskorna även fyllda med förväntan, nyfikenhet och en liten smula nervositet. Nu bär det av på nya äventyr med nya utmaningar. Möten med nya människor och utflykter i nya miljöer. Det känns bra, riktigt bra. Jag byter Smedjan mot Sergels torg för ett tag och jag får en helt ny jobbfamilj. Jäklar vilken spännande och lärorik vår och sommar det kommer bli!
Men nog om mig. Jag skulle vilja säga som Marit Bergman en gång för länge sedan sa: "Ibland kan det räcka med att skriva om att fåglarna kvittrar."
Det finns mycket ute i nöjesvärlden som händer, det finns mycket att både hylla och dissa. Jag tänker: Vad vill vi diskutera just nu? Vad vill jag skapa för debatt? Men just i dag, i skrivande stund, känner jag inte för att väcka någon debatt, jag känner bara total lycka över att få höra fåglarna sjunga och att få se solens strålar sträcka sig över den blå vårhimlen.
Det känns skönt att en dag som denna kunna se ut från balkongen, kisa mot solen, se att termometern visar plusgrader och samtidigt småle för mig själv då jag i min vilda fantasi funderar på om Ronja i en skog någonstans ropat sitt vårskrik ännu. För en sekund vill jag leka Ronja och ropa in våren. Men bestämmer mig snabbt för att inte skrämma livet ur mina grannar. Nåväl, i stället för att skrika blev det en vårkrönika som välkomnar en årstid som är fylld av hopp och förväntan.
Nu tar jag med mina väskor och åker ut på omvärldsspaning. Och för denna gång får det faktiskt räcka med att det är en helt vanlig vårdag där jag hoppas ni kan hålla med om att det ibland kan vara rätt skönt att bara få njuta av att fåglarna kvittrar.