Han beskriver sig själv som galenskapare. Han har så rätt. Här det senaste exemplet: Mannen utlovade en festival i vår hemby – kallad världens minsta by och utan en enda åretruntboende. Efter att ha utfärdat löftet började han försiktigt höra sig för när vi som är hans syskon utspridda över Sveriges land – och våra respektive – skulle ha semester och anlända till Rovakka. I själva verket utgick han ifrån att vi skulle samlas i god tid före festivalen och vara inställda på att delta i allt det förberedelsearbete som en festival kräver och sedan verkställandet av densamma. Och vad rätt han hade. Så var det naturligtvis. Ett syskon uteblev. Han hade ingen möjlighet att komma. Han hade verkligen inte det. Han var fullt upptagen av annat arbete.
Dagarna före Rovakkafestivalen slogs ängarna, rensades blombänkarna, städades husen – inklusive uthusen, smyckades gården med blommor, bakades en massa bröd i bakugnen i gamla stugan, inhämtades tält, stolar och bänkar, byggdes tälten upp...
Närmast före festdagen gjordes laxmackorna på det hembakade brödet och till sist kokades laxsoppan på lax, potatis, morötter, palsternacka, fänkål, purjolök, dill... Vi skar och vi rev ingredienser timme efter timme.
Mellan arbetspassen fikade och åt vi, badade i den härliga strandbastun och tillät oss att mysa en stund.
Rovakkafestivalen inleddes med en friluftsgudstjänst under ledning av prästen Karl-Erik Tjäder och kantorn Anneli Hedlund. Till den kom en publik. Till den mer profana delen av festivalen kom en annan. Men det fanns de som var med hela dagen. Att starta med gudstjänst kändes rätt eftersom våra föräldrar var laestadianer och vårt hem ständigt öppet för gudstjänst och bönemöten. Jag tänkte på pappa och mamma när vi sjöng ”I tro under himmelens skyar” som de så
ofta sjöng. De skulle ha varit nöjda med oss om de skulle ha vetat.
Nästa programpunkt var Övertorneå dragspelsklubb. Sedan följde Laura Metsävainio från finska Pello tillsammans med Joni Saukkoriipi, Bosse Lindberg med pojkarna från Svanstein och sedan till sist operasångerskan Carina Henriksson från Lainio tillsammans med Daniel Wikslund och Gun Olofsson.
Solen sken över evenemanget. Det kom ungefär 200 personer till vårt Rovakka. Många uttryckte stor glädje över det de fick sig till livs och många uttryckte förvåning över vad en så liten by förmår. Det är inte utan att också vi syskon är förvånade. En sak är säker: Utan en galenskapare blir det inget. Och en sådan har vi i vår skara.