Maria, du verkligen älskar din hoj, coolt!”
De orden fick jag till mig häromdagen, av en nyåterfunnen vän från barndomens dagar.
Och ja, vad ska man säga?
Min motorcykel ger mig 1) så mycket glädje och lycka 2) härliga äventyr och spänning 3) sinnesro och lugn när jag behöver det 4) möten med intressanta människor och många goda vänner 5) upplevelser utöver det vanliga och den för mig till platser jag förmodligen inte skulle ha besökt utan den.
Ett stort mervärde i livet helt enkelt.
Så JAAA, jag älskar verkligen min hoj!
Och det har jag gjort sedan den dagen pärlan blev min – den 7 augusti 2006 – och det var kärlek vid första ögonkastet.
Jag minns hur jag och sambon gick som osaliga andar här hemma i trädgården och väntade.
Väntade på att transporten med våra nya glädjespridare skulle anlända. Och väntade på att äntligen få bli med Harley! Och känslan när min eldröda pärla rullades ut från bussen och ned på våran gård obeskrivlig men full av lyckorus! Sedan den dagen har inget varit sig likt. Det var liksom en ny värld som öppnade sig!
Dock inte sagt att det var självklart att just jag och min nya hoj skulle trivas ihop, men så lyckat kom det att bli. Och ännu roligare är det i dag – tre år senare – när jag lärt känna henne bättre. Jag bara myser och trivs på min pärla – en Sportster 1200 custom – medan jag ser ännu oändliga utvecklingsmöjligheter på henne och fram emot många nya äventyr tillsammans.
Men jag vet också att det inte är alla förunt att bara spränga fram på sin drömhoj och bara trivas. Nej för vissa kan det ta ett tag och många byten innan de hittar den.
Sambon till exempel, är inne på sin tredje Harleymodell sedan ingången till just det märket 2006.
Som ni kanske minns byttes den tuffa Dyna supergliden, eller Hellhoj som någon kallade den, under förra sommaren ut mot det rullande vardagsrummet i form av en Electra. Ett år senare är denna utbytt till ett muskelpaket i flammande rött, en V-rod muscle, som alla nog är överens om att det mera är sambons stil. Inklusive och framför allt sambon själv. Inte minst jag hoppas nu att han äntligen hittat rätt och önskar honom många härliga mil på denna imponerande muskelknutte!
Sedan finns det ju andra skäl till att man vill eller måste byta hoj. Man kanske VILL prova på olika modeller och märken för olika körupplevelser, eller så kanske fysiken säger ifrån för den modell man själv tycker sig passa för.
Det senare råkade en av mina vänner ut för.
Gråtandes av axelsmärta, under en vad hon trott skulle bli en njutbar tur i Norge, insåg hon att hon inte längre kunde färdas på sin sportiga Yamaha som hon en gång valt med omsorg och stor glädje. Nej, det var tvunget att byta till en motorcykel med annan sittställning och det blev en stor omställning i sikte.
Custom, sa vännen och hennes sporthojjiga make rynkade på näsan.
Men custom sa hon om igen och custom lär det nog
bli ?
För undertecknad har väl sällan sett vännen så nöjd som efter provturen med en Kawasaki av ovan nämnd modell. Adjö axelvärk och välkommen bekväm körglädje:
– Men Gud så rolig att köra. Det pirrar i hela kroppen. Jag känner mig nyförälskad! utbrast vännen efter vår gemensamma fyramilatur på söndagen.