Känner någon igen sig? Kanske inte hela vägen ut men det här med molnet är lite knepigt. Busenkelt, säger de som kan. Och förstår. Knepigt säger jag, som låtsas kunna, men inte alltid hajar.
Det finns ju massor med roliga saker du kan göra. Alternativ att välja på, finesser.
Mmmmm, just det. Jag som helst vill ha en knapp att trycka på – och vill att allt ska funka på direkten. Har aldrig kunnat ratta in en tv eller video (på den tiden) så det lirar. Hopplöst fall, radiohandlaren grät, men kom och myrornas krig försvann.
Jag blir faktiskt trött av alla finesser och val. Telefonen då? Samma där, massor av tryck som jag aldrig ens provat. Ointressant, liksom. Slöhet, kanske också. Man det känns som att tiden inte riktigt räcker till för att testa alla möjliga och omöjliga funktioner som ska få oss/mig att spara - just tid.
En vinkelvolt. Jag vill fortfarande se verkligheten. Där ute. Möta blickar. Människor. Men ok.
Vi kan kalla hen R, en av vännerna på jobbet, jätteklipsk, smart i tanke, ord och handling. Hen är, som ni redan förstått, lite yngre och hen bor i molnet. Office 365. Där finns R och hela hens samlade skatter av texter, bilder, konversation, blanketter och säkert en massa annat löst som bara…. är…där – högt upp i det blå.
Molnets Broder är titeln på en bok som min käre far läste ur för mig, i dåtid. Indianer som smög omkring och sköt bufflar med pilbåge. Spännande. En Parentes.
Åter till det där med 365. Knepigt, som sagt. Jag känner mig högst osäker mest halva tiden och mest handlar det om just detta ofattbara faktum att saker och ting hamnar just i molnet. I skyn, liksom.
Tydligen är molnet allt som händer på någon annans dator, scary shit, liksom. Fattar ni nu..? Saker och ting försvinner och hamnar i det där molnet och sedan kan någon annan faktiskt ta reda på det och nyttja detsamma – och kanske till och med tjäna pengar. Även om ingen blir direkt rik på mig så…
Nåväl, allvarligt talat så ser jag fördelarna jag också, där i molnet. Att dela texter och annat underlättar och det gäller ju att göra det bekvämt och effektivt för sig. Men lite skaver det. Undrar om det är en personlighetsfråga. Funderar lite till och kommer på mig själv med att hamna i bankernas förlorade land – och bytet från handskrivna bankgirotalonger till att betala räkningarna över nätet.
Tror ni att jag var snabbe-Ville i det racet? Rätt svarat, det var jag inte alls. Tvärtom så hängde talongbetalningen kvar in till det allra sista bladet i häftet. Jag hade svårt att koppla bort att det skulle kunna hända någonting så där på halva vägen, eller nåt. Ni vet, att pluringen skulle försvinna i något svart hål. I det blå, långt innan Office uppfann molnet. Som också ger mig den där känslan att tappa kontrollen över tingen – och var finns egentligen det där molnet? Det är den abstraktaste av tankar och konstruktioner. Verkligheten i gasform.
Men spelar det då någon roll..? R frågar. Bestämt, med en liten suck. Njae, får jag väl ur mig lite tystspråkat, så där. Ibland är det lite hopplöst trist att erkänna att den tekniska kunskapen håller förståndet på lagom avstånd. Men en dag klarnar det. Tror jag i alla fall.
Jo, jag samlar fortfarande ikoner på skrivbordet och går till skrivaren och hämtar den här texten utprintad när jag är klar. Men jag känner mig lite som en hedning, en dinosaurie som lönnsmyger till skrivare, muttrar, som Ove, över nymodigheter som molnet och gillar lösgodis i s-m-å påsar.
Men jag vet att det kommer att bli bättre. Jag har bestämt mig för att lyfta mig själv, ta mig an himlavalvet under egna glada tillrop. Jag ska släppa taget, ge mig hän, halleluja, håll i er för nu laddar jag mitt 365 med full kraft. Jag är inte rädd, jag kan flyga.
Så detta blir min avbön, IT-avdelningen kommer att sjunga högt, mina arbetskamrater och min chef likaså. Det är dags nu. Att på allvar. Ta nästa steg. Uppöver.
Jag är ju Molnets Broder – glöm aldrig det.