Det är lika bra att ge upp. Det kommer inte hända ett skit på 50 år när det gäller våra ingrodda könsroller, vårt heteronormativa samhälle och vår syn på vad som är korrekt och rätt när det gäller kön och sexualitet. I alla fall inte om man ska tro skaparna bakom SVT:s nu rullande dramaserie Äkta människor.
Lars Lundström, Harald Hamrell och Levan Akin (inte helt oväntat tre snubbar) har skrivit manus och regisserat och det hela ska föreställa någon sorts framtid. Kanske 50 år framåt i tiden. Kanske 100. Eller möjligtvis tio. Sveriges befolkning tar hjälp av människoliknande robotar, hubotar, för att få en drägligare vardag. Med en hubot i sin ägo slipper man diska och läsa barnens godnattsagor själv och känner man sig ensam kan man hångla eller ligga lite. Det hela känns inte helt otänkbart, snarare skrämmande trovärdigt, då robotar som både ser ut och beter sig som människor redan finns i Japan.
Därför blir det väldigt mycket platt fall när regissörerna inte har tänkt till när det gäller normer. Och att samhället faktiskt borde ha utvecklats på vissa områden.
Jag blir mörkrädd. För det har tydligen inte hänt ett skit. Får Lars, Harald och Levan tänka framtidsfritt kommer kvinnors viktigaste syssla i livet vara att passa upp på män och familj även om 50 år. Hemhjälpshubotarna i Äkta människor utgörs av en barsk, äldre husa och en snygg, ordningsam och ung tjej.
Det finns fler exempel på noll utveckling inom jämställdhet
i serien. Det är männen som ger uttryck för sina sexuella behov. Som vill ligga. I en av familjerna blir sonen och pappan helt till sig när huset fylls av främmande kvinnlig fägring. Sonen blir ombedd av sin far att inte försöka något (sexuellt) med den snygga huboten medan generation äldre tänker snuskiga tankar om den flera år yngre kvinnan. Sonen får nöja sig med att skymta hubotbröst i badrummet.
Om 50 år tror Lars, Harald och Levan att kvinnor fortfarande strippar på klubbar i minimala kläder. Människomännen tittar på och håvar upp pengarna för att få lite privat umgänge. Vakterna som håller ordning på strippklubben är givetvis, precis som 2012, biffiga män. Toaletterna är tydligt uppdelade efter två könskategorier. Männen fortsätter att vara det våldsamma könet och kvinnorna är de känslosamma. Listan kan göras lång. Det finns hur mycket som helst som provocerar.
Det bör tilläggas att jag hittills bara sett tre av sju sända avsnitt av serien som jag annars tycker håller hög kvalité. Jag gillar idén som är läskigt verklighetstrogen.
Men varför måste de unga tjejbarnen ha smycken i överflöd, varför är det just en man som jobbar i den kombinerade bil- och hubotaffären och varför används inte hen?
Det hade varit så mycket mer intressant om serieskaparna hade tänkt ett varv till. Inte bara säkrat upp med en superhjältinna i rollen som hubotledare och ett samkönat par där ena parten är präst. Heteronormativiteten lyser alldeles för starkt ändå. Och patriarkatet tar äckligt mycket plats - precis som i dag. Det är inte så jag vill tänka mig framtiden.
I så fall ger jag upp nu - på direkten.