Olov Stenlund: Jag kan INTE flyga.

Jag är inte rädd, jag kan flyga. Jag är inte rädd, jag kan flyga... Stig-Helmer upprepar sitt mantra på toaletten innan take off på Arlanda. Lasse Åbergs flygrädde nörd i Sällskapsresan personifierar flygrädslan för mig. En insnöad, mesig och oberest tönt. Själv har jag alltid gillat att flyga. Som liten drömde jag om att bli pilot. Bästa kompisens storebrorsa var stridspilot på F 21, och vår störste idol. Näst efter Tom Cruise förstås. Jag såg Top gun tre gånger på bio.

Jag minns att vi flög med honom, ja kompisens brorsa alltså. Inte Tom Cruise. Från Kiruna till Luleå en vinter i värsta snöstormen. Utan en tanke på varken liv eller lem. Kort sagt, jag har alltid varit fascinerad av flyg och gillat att flyga.

Döm av min förvåning när jag plötsligt vaknar en natt för något år sedan. Stiger upp, går till datorn och bokar en tågbiljett till Stockholm. Trots att jag ska med flyget kommande morgon. Bara därför att jag är fullständigt övertygad att det kommer att gå käpprätt åt fanders och jag kommer döden-dö om jag boardar det där planet. Va fan!?

Så nu sitter jag här på nattåget. I restaurangvagnen med en pilsner och skriver. Jag dundrar genom Sverige i natten med destination Stockholm. Nu lider jag inte särskilt av det. Redan innan min inbillade antiflyg-åkomma uppenbarade sig har jag haft en svaghet för järnvägen. Det är ett mer sofistikerat sätt att resa. Lite mer intellektuellt och romantiskt än flyget. Dessutom miljövänligt och grymt avkopplande. Man måste sitta ned och inte göra något i flera timmar. Själva transporten i sig blir en resa. Inte bara transport av kött i form av människor.

Jag känner mig lite som Hemingway eller kanske Agatha Christie. Särskilt när jag sitter och skriver. Jag slungas tillbaka till en annan tid. En tid där man måste tala med folk man aldrig träffat. Jag ska trots allt dela kupé med två främlingar i natt. Bredvid mig i restaurangvagnen sitter fyra asiater på resa i Skandinavien. Fransoserna framför mig dricker vin och diskuterar polcirkeln. Tror jag. Bakom mig ett gäng tjejer som snackar med konduktören om att tåget borde stå still under Melodifestivalen. Så att teckningen på 3G-nätet inte klipper av hela tiden.

Jag tänker, varför inte. Vi är ju ändå redan minst en timme sena. Jag vänder mig mot fönstret och tittar ut i mörkret. Drömmer mig bort. Nu är jag Adrien Brody på tågresa i Indien med The Darjeeling LTD. Väldens bästa tågfilm av Wes Anderson. Som får mig att vilja tågluffa jorden runt i linnekostym, mockaskor och farsans gamla Ray ban.

Trots allt detta inser jag att jag måste komma över min flygrädsla. Jag vet ju att det bara är någon form av mental blockering som har uppenbarat sig. Det är fullkomligt säkert att flyga. Förmodligen tar jag en större risk när jag ligger med landsvägscykeln i 40 km/h ut mot Avan på en obefintlig väggren. Med bilar som kör om alldeles för nära i säkert hundra knutar. Jag ska ta tag i det, sen. Men för närvarande lyder mitt mantra: Jag kan INTE flyga, jag är för fan skiträdd!