Hur hittar man inspiration igen efter en iskall, becksvart och rå norrländsk vinter? Opeppad är man ju egentligen redan i november, men ser underligt nog fram emot den kommande julstressen. Kanske gör man det för att det för en gångs skull finns något att se fram emot i Luleås nöjesliv. Det händer mycket, något för allas stilar. Julkalendern i Stadsparken, mastodontfilmer på bio, Kulturens hus med ett fullspäckat konsertschema och - framförallt - legenden Daniel Söderberg som kommer hem på besök för att styra upp klubblivet med den årliga Annandagsfesten. Vi dansar, skålar, sjunger, äter och njuter av värmen som uppstår när man trivs tillsammans på ett trevligt event.
Lika plötsligt som en käftsmäll är vi inne i februari månad. Ungefär andra veckan i januari vaknar man upp med känslan av en rejäl baksmälla och undrar, vad fan hände? Hallå, någon där? Det är mörkt och tomt, alla har dragit hem. Vilken bra start på ett nytt år. Allt är stängt och det händer nu i stället ingenting. Men det är ju nu vi ska vara extra kreativa, bjussa på gratisklubbar, se till att det händer massor, peppa och sysselsätta varandra! Men jag förstår, det är inte det lättaste. Var är inspirationen? Under snön? Nej, skärpning!
Mörkret och kylan påverkar inte bara det sociala livet. Hela personligheten får gömma sig i en gigantisk dunjacka. Det är lätt att glömma bort sin stil när det är 30 minusgrader ute. För hur personlig stil kan man egentligen ha i en gigantisk Fjällrävenjacka? Inte mycket enligt mig. Och andra har nog svårt att förstå hur jag kan stå ut med att ständigt frysa i min gamla höstkappa. Men vet ni, jag blir glad av min kappa, den ger mig hopp. Och jag är hellre mig själv och värmer mig med en whiskey i glada vänners lag, än ser ut som alla andra i en dunjacka som får en att likna en köttbulle med tandpetare till ben.
Jag hör ofta folk säga "väntar bara på att det ska bli lite varmare så att man kan börja leva igen". Men är det inte orättvist att människan i Norrland likt en björn ska behöva gå i ide bara för att det är kallt? Jag talar förstås inte om de friluftsmänniskor som längtar efter vintersäsong, utan alla vi andra som inte har åkt skidor eller skridskor sen gymnastiken på högstadiet.
Hur hittar jag då mig själv igen i en opeppad vintertid? Jag trotsar helt enkelt kylan och försöker hålla fast vid allt annat som gör mig glad. Hittar inspiration i en vackert upplagd tallrik mat, dansar med mina fina vänner och försöker norpa varenda liten glimt med solljus för att få mer energi. Jag vägrar gå i ide! Jag har helt enkelt inte tid och ser till att ha något spännande att se framemot i stället. Är det inte mat och shoppingresor med min sambo så är det kanske ett nytt projekt med jobbet. Jag tycker det är allas skyldighet att alltid våga ta för sig, varför ska vi vänta med att leva? Det är nu vi lever livet så göm dig för
guds skull inte för kylan.