"Våren gryr i vinterns trakter där jag frös. Jag vill möta livets makter vapenlös."
Jag förkovrar mig i noveller av Karin Boye skrivna på 1930-talet och möter mig själv i känslan över hur mycket det är som ständigt återkommer. Känslornas olika tillstånd när det gäller självständighet och frigörelse, ensamhet och förälskelse. Tänker på hur många historier som skapades då, som fortsätter att återskapas men på nya sätt. Hur människor fortsätter mötas och vilka förutsättningar det fanns då, hur mycket som har förändrats. Jag landar i ögonblick av tillfredställelse när jag tänker på att vi faktiskt har kommit ganska långt idag.
Och jag vill kunna möta våren så som dikten talar för; vapenlös. Med annan omskrivning: Med en önskan om att flöda fram som våren själv. Lika rusig, nyfiken och utan att vara hård som en skalbagge. Allt får komma till mig som det sig vill, lite okammat och framfusigt. Allt från nya överraskande möten med just de där känslorna jag inte visste fanns till ny musik. Fram till att det nya tar mig i hand så finns i stunden Devendra Banhart med mig och skottar fram det vårfriska med sköna melodier. Med Banhart blir allt plötsligt till en enda solig glänta och i fantasin sprakar det lös. Just i den här gläntan vill jag stanna länge.
Jag har precis flyttat till ett nytt hem här i staden och får plötsligt kalla kårar. Nästan som en omvänd resfeber. Ska jag verkligen borra upp hyllorna här i den nya lyan? Provtiden är över. Hur hamnade jag här (igen) i denna norrbottniska stad där isen än ligger kvar? Här där mycket faktiskt går lite långsammare? Jag öppnar dörren och får genast svar på tal. Möts av ett imponerande stort, flämtande norrsken. Det är här det är. Pulsen jag har sökt efter.
Jag kommer in igen och slår upp barnboken Lilla Rävens äventyr, skriven av Ulf Stark. Den handlar om en räv som tror att den kan nästan allt men inte att finna vägen hem. "Varför sprang benen iväg med mig?" undrar den lilla räven när den sprungit sig vilse.
Och så är det nog för många av oss ibland. Vi springer omkring och förlorar fotfästet en stund. Men egentligen har vi det inom oss, allt det vi söker. Det gäller även våren. Den kommer alltid inifrån har jag hört och då vill jag säga att den är här nu.