Jokkmokkarna kör sina bilar upp och ned lÀngs Storgatan. I parken byggs kÄtor inför helgens höstmarknad som ska ge idrottsklubben JSK lite klirr i kassan. PÄ parkeringen dÀr Taxikiosken en gÄng stod Àr ett marknadsstÄnd med godisremmar och garn uppsmÀllt.
En Àldre Jokkmokksdam rastar sin hund intill gamla à ströms radio och tv, numera Café Gasskas. Hon bÀr en sjal knuten runt huvudet och det vita hÄret prydligt instoppad under.
Damen Àr ambivalent inför en gruva i Kallak.
âJag Ă€r splittradâ, sĂ€ger hon och ser lite besvĂ€rad ut. âDet Ă€r bra med jobb för bygden. Samtidigt Ă€r jag en naturĂ€lskare. De flesta tycker nog att den ska bli av. Ja, det tycker nog jag ocksĂ„, pĂ„ sĂ€tt och visâ.
Stormötet som socialdemokraterna bjöd in till dagen innan pĂ„ Folkets hus missade hon. âJag visste inte om det Ă€n gĂ„ngâ, halvropar hon och försvinner med lĂ€tta steg nedför GĂ€stis-backen.
Det Àr onsdagen den 21 augusti 2013.
Solljuset faller vackert pÄ Bio Nordens nötta trapp. HÀr har biosugna Jokkmokkare köat, arbetslösa suttit av timmar, fotbollskillar vÀntat pÄ spelarbussens avgÄng i ottan och turister fotats. Inne i den nÀstan hundra Är gamla biografen vevade krögaren, biografdirektören och Jokkmokksprofilen Kenneth à kerlund sina första filmer som 16-Äring.
LÀngre upp efter gatan vÀxte jag upp. PÄ Föreningsgatan 43.
Jag har aldrig kÀnt mig mer hemma nÄgon annanstans Àn hÀr, och jag drar mig aldrig för att kalla Jokkmokk för paradiset. En del höjer ögonbrynen nÀr jag hugger den nÄgot oblyga parollen i sten.
Men jag har alltid menat det.
Den storslagna naturen Ă€r vĂ„rt vardagsrum. Och vi har stĂ€der som LuleĂ„ och GĂ€llivare runt knuten. NĂ€rheten till dagis, skola, affĂ€r, sporthall â i tĂ€torten. De enkla sĂ€tten att genomföra saker nĂ€r alla hjĂ€lper till. Vi har Talvatissjön som allt som oftast ligger spegelblank.
De sköna smeknamnen ocksÄ.
Klipp-Siv. Sport-Anders. Korv-Inga. Jutsa-Nisse. Jokkmokks-Jokke. Skurken i Burken.
UngefÀr fyra mil frÄn Bio Norden sprÀnger gruvbolaget Jokkmokk iron mines loss malmproverna i Kallakfyndigheten den hÀr onsdagen.
Jokkmokk kommer aldrig bli sig likt igen.
Den kostade 500 kronor. Min första kompaktkamera. Jag köpte den av pĂ„ WĂ€stfĂ€lts foto. Butiken finns kvar, men eftersom fotobeteendet förĂ€ndrats hos folk har butiken kompletterats med mĂ€ngder av inredningsprylar. âDet hĂ€r med foto försvann ju lite, sĂ„ vi mĂ„ste ju hitta andra sĂ€tt ocksĂ„â, sĂ€ger butiksĂ€garen Helena Ăhlund. En gĂ„ng i tiden var de tre anstĂ€llda. Nu Ă€r hon ensam.
Hon vĂ€lkomnar en gruva. âJag hör mĂ„nga som Ă€r positiva. Men gruvbolaget mĂ„ste ha krav pĂ„ sig, sĂ„ att vi inte gör samma tabbe som med Vattenfallâ.
NĂ€r hon var pĂ„ middag hos sin son som har stuga i Randijaur, stĂ€llde hon frĂ„gan vad de runt bordet tyckte om gruvan. âAlla pĂ„ middagen ville ha en gruva, trots att de fĂ„r den sĂ„ nĂ€ra inpĂ„. Jag tycker det verkar som att det Ă€r mĂ„nga utifrĂ„n som inte vill ha denâ.
Vi pratar en stund i hennes butik. Ingen kund besvÀrar oss.
Det Ă€r för lite stret i telefonen. Jokkmokkaren och gruvmotstĂ„ndaren Henrik Blinds bil stĂ„r pĂ„ tomgĂ„ng pĂ„ den smala grusvĂ€gen i âKallaklandâ sĂ„ att han kan ha mobilen i laddaren. Om en stund ska han bli intervjuad i direktsĂ€ndning av P3 Nyheter. Dagen innan var det vĂ€rldens största nyhetsbyrĂ„ Associated press som ryckte i honom. Hans egna bilder lĂ€ggs ut pĂ„ Facebookgruppen Gruvfritt Jokkmokk med nĂ€ra 2 000 medlemmar. En av bilderna förestĂ€llde bland annat en sameflagga hissad i ett trĂ€d och i bildtexten utropades omrĂ„det kring Kallak som samisk mark.
Nu sitter vi visserligen rent fysiskt i samma bil, men vi Àr ÀndÄ inte i samma omrÄde.
Jag Àr ju i Sverige. I Norrbotten. I Jokkmokk. Och bortanför Randijaur.
âDet Ă€r ett faktum att det Ă€r samisk mark. Vi stĂ„r pĂ„ JĂ„hkĂ„gasskas vinterbetesland. Vi lever i nationalstaten Sverige, men vi Ă€r i SĂĄpmi. Det fĂ„r man aldrig glömma bortâ, sĂ€ger Henrik Blind.
Meningen med ett sĂ„dant uttalande Ă€r inte att exkludera nĂ„gon annan icke samisk Jokkmokkare, menar han. âJokkmokkarna Ă€r inte vĂ„ra fienden utan det Ă€r exploatörerna som kommer hit och sĂ€ljer drömmarâ.
Han lĂ€ser inte lĂ€ngre allt som skrivs om Kallak pĂ„ Facebook. Han skummar inlĂ€ggen i vissa grupper för han orkar inte med den hĂ„rda jargongen. âIbland Ă€r det bĂ€ttre att inte veta vad som skrivsâ, sĂ€ger han.
Journalister, aktivister, nyfikna bybor, gruvbolagets arbetare, renskötare, och poliser rör sig i Kamp Kallak nÄgra hundra meter frÄn bilen.
Allt har dragits till sin spets.
Kallak ser ut att bli ett exempel pÄ ett omrÄde dÀr Sveriges gruvpolitik inte fungerar.
Det som oroar mig Àr att det blir Jokkmokkarna som fÄr betala priset. Sprickan mellan ja och nej-sidan riskerar bli allt djupare om situationen fÄr fortsÀtta.
Kanske för djup.
âVi fĂ„r inte bli ovĂ€nner lĂ€ngs vĂ€gen. För att inte det hĂ€r ska gĂ„ för lĂ„ngt sĂ„ mĂ„ste Jokkmokks kommun se till att det förs en dialog. Till exempel genom att ha en medborgardialog. Vi mĂ„ste förstĂ„ varandras förutsĂ€ttningarâ, sĂ€ger Henrik Blind.
Emelie Marnemo kommer ut frÄn Konsum med en matkasse i hand skjutandes pÄ tvÄÄrige Love i vagnen framför sig. Hon knyter lös blandrasen Tyson och börjar gÄ nerÄt Storgatan. HÀr trivs hon.
âDet Ă€r sĂ„ fridfullt hĂ€r. Men vi kommer bli ettâŠja, gruvsamhĂ€lle. Det kommer ju att bli annorlunda, med mer trafikâ, funderar hon.
Hemma hos Emelie kan det bli livliga diskussioner om gruvan mellan de som tycker olika. Men hamnar hon pÄ en middag med vÀnner som Àr emot en gruva Àr det lÀtt hÀnt att hon undviker Àmnet helt.
Hon tycker att ja-sidan utmĂ„las som âde ondaâ, och de som Ă€r emot gruvan som âde godaâ.
Den kÀnslan bÀr hon med sig.
âEgentligen vill ju bĂ„da sidorna samma sak: att Jokkmokk ska leva vidare. Men det kĂ€nns fel att folk blir ovĂ€nner pĂ„ riktigt, och hotar varandra. Det blir rent personligt, ibland mellan mĂ€nniskor som kanske kĂ€nt varandra bra men hamnat pĂ„ olika sidorâ.
Mitt besök i Jokkmokk den hÀr onsdagen liknar inget jag hittills upplevt dÀr. FastÀn det var samma gator, skogar och mÀnniskor.
NÄgot Àr förÀndrat.
Till det sÀmre.
Jag tÀnker att Emelie Marnemo och Henrik Blind har rÀtt.
Vare sig vi handlar pÄ Konsum eller Ica Rajden, Àr för eller emot gruva, Àr svensk eller same (eller bÄde och) - sÄ mÄste vi ta ansvar för situationen.
Gemensamt Àr att vi alla Àr Jokkmokkare som ska fortsÀtta att leva hÀr.
Sida vid sida.