Jag och maken kastar oss blixtsnabbt över henne med ett gemensamt avgrundsvrål. Hon vägrar förskräckt släppa flaskan fastän jag nästan försöker bita henne i handleden.
När vi sansat oss lite och förklarat att det är oktober och INTE okej att dricka julmust än, ställer hon tillbaka drycken och påpekar att vi är tokiga. Båda två.
Må så vara.
Men i det Folkessonska hemmet håller vi benhårt på traditionerna.
Jul, till exempel, är en sådan högtid när allt måste vara enligt traditionerna.
Men sedan kommer ju det där in, med att det finns ungefär en miljon olika sätt att fira jul (varav den gemensamma nämnaren är Kalle Anka klockan tre). Det var svårt att synka makens familjetraditioner och mina egna när det skulle bli gemensamma julaftnar. Lägg sedan till mitt nyvunna folklivshistoriska intresse - ja, då blev det genast ännu svårare.
Det skulle göras egen senap och mjöd, tomtas och grötas med mandel, rimmas, kläs designade tyska julgranar, lackas och hängas amerikanska strumpor på spiselkransen, kastas vedklabbar i intet ont anande grannars farstus och julottas. Jag försökte till och med få maken att agera julbock i säck, men där satte han utmattad stopp för mina planer på en tvättäkta helyllesvensk-kommersamerikansk-tannenbaum-hednisk-kristen julafton.
Hunden hade somnat för länge sedan, med sitt blinkande renhornsdiadem på sned.
Nu kanske ni tycker att det är lite konstigt att vilja inkorporera samtliga traditioner på en gång. Men se - det var en insikt jag kom till under min vistelse på Kuba.
Förra helgen råkade Allhelgonadagen sammanfalla med den amerikanska högtiden Halloween. Och då brukar det bli diskussion.
För några år sedan hade jag gått och tänt ljus på gravarna till mina bortgångna nära och kära och väst ilsket åt eventuella barn som knackar på dörren och kräver sötsaker i stället för att minnas vad dagen egentligen står för.
Numera går jag och tänder ljus på gravarna, men jag köper också hem godis till de utklädda dörrknackarna. (Även om jag fortfarande väser att de ska minnas sina bortgångna kära - sådant är viktigt).
För på Kuba lärde jag mig att saker inte behöver vara antingen eller. Jag var på besök i en katedral och upptäckte att kvinnan bredvid mig rabblade helt andra namn än de katolska helgonens. Hon såg mig kika på henne i smyg, log och förklarade.
Hon tillhörde voodooreligionen Santería, en religion som kom med afrikanska slavar till Västindien. Eftersom voodoo förbjöds så valde slavarna att utöva den i smyg. De gav sina gudar katolska helgonnamn och anpassade sina ritualer till den katolska mässan. På så sätt tog de del av både den gamla och nya världen.
Jag brukar tänka på det där ibland. För även om vi gärna vill uttrycka vårt förakt för de nya, kommersiella högtiderna så är det ju alltid trevligt att ha en orsak att fira. Vi gör redan Alla hjärtans dag-kort och farsdagstårtor och snart kommer vi att dricka grönt öl på S
aint Patrick´s day.Lucia är en katolsk tradition, men också en hednisk. Påsk handlar om häxor, men samtidigt ser vi Jesus Christ Superstar på tv.
Det är okej. Gamla traditioner mår inte dåligt av att sammanlänkas med nya eller andras. Tvärtom kan man på så sätt skapa sina egna.