Strax efter nyår 2013 skrev NSD om den då 13-årige William Kvickström. I ett webb-tv-inslag kunde man se den till synes levnadsglade ynglingen körandes i en folkracebil, på isbanan i Torresvirra utanför Jokkmokk. Ett drygt år senare var William borta – efter att ha tagit sitt liv endast 15 år gammal.
Ingen kan vara oberörd efter att ha läst familjen Kvickström/Forsmans berättelse i dagens NSD. De är en av alla de familjer som lämnats kvar med frågorna, skuldkänslorna, sorgen. Och minnena av en son som älskade bilar men som själv aldrig hann uppnå körkortsåldern. Varför?
Självmord är den vanligaste dödsorsaken bland yngre människor. Samtidigt är det ett av de mest tabubelagda ämnena i samhället. Därför är familjens berättelse viktig. Vi måste prata om det.
Historiskt sett har vi inom medierna varit försiktiga med att skriva om självmord. I de pressetiska reglernas åttonde paragraf står:
”Iaktta stor försiktighet vid publicering av självmord och självmordsförsök särskilt av hänsyn till anhöriga och vad ovan sagts om privatlivets helgd.”
Det är självklara regler som NSD naturligtvis följer. Samtidigt finns en fara i att vara alltför försiktig. Visst, vi behöver absolut inte berätta alla detaljer om varje fall. Men det finns människor som vill berätta.
Ett av de svåraste uppdragen som journalist är att intervjua människor som drabbats av en katastrof. En del människor blir arga när vi närmar oss, trots att vi alltid försöker göra det med största respekt och försiktighet. Vi ställer frågan, men godtar också ett nej.
Andra blir ledsna om vi inte ställer frågan. Alla pratar om en olycka, men ingen frågar den som drabbats hårdast.
Orsakerna bakom självmord är många och varierar. Men vi vet att känslan av ensamhet och utsatthet är en gemensam faktor. I bakgrunden smyger förstås också samhällets oförmåga att handskas med psykisk ohälsa. Den löser vi inte genom att tiga.
Det behövs kunskaper. Vi pratar om ett stort samhällsproblem. Framför allt är det viktigt att människor i kris, utsatta personer, människor som inte orkar mer, vet att det finns hjälp. Och att de inte är ensamma om känslorna.
Idag tänds 1531 ljus runtom i landet. Ett av dem är för William Kvickström. Förhoppningen är att det är färre ljus nästa år.