Det är knappast någon nyhet längre, men i förra veckan tilldelades den vitryska författaren Svetlana Aleksijevitj Nobelpriset i litteratur. Kalla det gärna självförhävelse, men på många sätt är det ett pris till journalistiken.
Om jag förstått saken rätt så får Svetlana Aleksijevitj priset för sina dokumentärromaner om Sovjetmänniskan och för att ha skapat något som liknar en ny litterär genre. Men hon började sin bana som lokalreporter i en liten vitrysk stad och är känd för sina många intervjuer. Dessa har hon sedan kokat ned till berättelser som beskriver människors tillvaro. Låter som ren reporterkonst i mina öron.
Man ska inte skriva om sina vänner men min gamle löparkompis från tiden på Dagens Nyheter, kulturchefen Björn Wiman, sa följande i en kommentar till radioprogrammet "Medierna" i helgen:
"Man kan se det som ett pris till den journalistiska förmågan att ta hand om och gestalta verkligheten."
Med andra ord ett välkommet pris som stänker guld och ära även över journalistiken.
(Utöver att det givetvis är ett djupt hoppingivande tecken i tiden att Svenska Akademiens första kvinnliga ständige sekreterare i sin dörrdebut ropade ut namnet på en kvinnlig författare.)
Apropå kulturchefer. Och författare. Samt vänner. Låt mig rekommendera den lilla nyutgivna pärlan "Trästaden som försvann". Objektiv är jag i sanning inte, boken är författad av NSD:s kulturredaktör Jan Bergsten tillsammans med förläggaren tillika NSD-medarbetaren Peo Rask. Men för den som är intresserad av Luleå då och nu är det en bildburen beskrivning av kuststadens ansiktsbyte. Ett finstämt porträtt av staden, men också dess människor.
Den nostalgiske får sitt lystmäte. Men boken väcker också tankar om framtiden. En stads framväxt vinner på att ses i ett längre perspektiv. En verklighetsbeskrivning och ett politiskt inspel mellan samma pärmar.
Gamla nyheter, kompisjournalistik och självskryt. För egen del behöver jag knappast skissa på något Nobeltal. Det räcker med en krönika full av journalistiska dödssynder.
Trevlig torsdag!