På eftermiddagen den 22 september rusade specialutbildad polis in på ett asylboende i Boden. Med dragna vapen grep de trebarnspappan Mohamed Samir, när han satt och pratade i telefon med sin son. Tillsammans med en annan man misstänktes han för terrorbrott. Han anhölls och under natten söktes den evakuerade byggnaden igenom av polisens särskilda bombgrupp.
NSD och andra mediers rapportering från händelsen fick stor uppmärksamhet och delades massor av gånger på sociala medier. Där hade allt kunnat stanna.
Men den som läste den uppföljande rapporteringen vet att polisen inte hittade någon bomb och att männen släpptes redan dagen efter. Utredningen är nu nedlagd och misstankarna avskrivna. De artiklarna fick dock inte lika stor spridning.
I veckan berättade Mohamed Samir i NSD om hur det gick till när han fick ett polisvapen mot huvudet, hur han dagen efter blev hemskickad utan sina kläder och att han efter polisinsatsen blivit utsatt för omgivningens misstankar och tvingats byta boende. Trots att polisen inte hittade något som tydde på att han skulle ha förberett tillverkning av bomber eller samarbetat med terrororganisationen IS.
Vilka skäl som fanns för polisinsatsen i Boden vet vi inte, eller om den var motiverad. Bakgrunden vill polisen inte berätta om. Det är heller inte det viktiga i detta sammanhang.
Min poäng är att den som nöjde sig med att läsa den första dagens rubriker eller de inledande posterna i sociala medier har en högst begränsad eller direkt felaktig bild av vad som hände. Där är Mohamed Samir fortfarande misstänkt för bombtillverkning. Där har polisinsatsen inte fått något återverkan i livet för de numera frigivna personerna.
Värdet av att stanna kvar, följa upp och lyssna på fler röster kan inte överskattas.
På onsdagskvällen delas Stora journalistpriset ut. Det är mediebranschens finaste pris och om inte förr inser man vikten av en resursstark journalistik när man ser listan över de nominerade bidragen. Där finns Aftonbladets granskning av fackförbundet Kommunals vidlyftiga internrepresentation, med förtroendevalda som spenderade medlemmarnas pengar på bland annat sprit och dyra resor. Där finns Dagens Nyheters avslöjande om Riksrevisionen, som påvisade hur personer som ska vara samhällets garanti mot korruption själva satte egna intressen och vänskapsband framför uppdraget att vara oförvitliga granskare. Och där finns SVT:s avslöjande om stjärnkirurgen Paolo Macchiarinis forskningsfusk. Hans vidlyftiga experiment utsatte värnlösa patienter på Karolinska Institutet för livsfara.
Samtliga avslöjanden ledde till förändringar i verksamheterna och att ansvariga fick gå.
Samhället behöver medier som orkar och kan gå på djupet. Som följer upp, fördjupar och låter alla sidor komma till tals.
Och samhället behöver läsare som inte bara stannar vid rubrikerna. Källkritik och nyanser är viktigare än någonsin.
Kanske kastar jag sten i glashus. NSD har också förenklande rubriker vars syfte är att locka till läsning och som delas i sociala medier. Men stanna inte där – läs även det finstilta. Det är allt viktigare i värld där ”nyheter” delas utan at bli lästa och där motrösterna alltmer sällan kommer fram.
Och till er som läst ända hit önskar jag: Ha en bra dag!