Det ryker fortfarande kraftigt från branden inne på gården och mannen på trottoaren är så arg att saliven stänker över mitt reporterblock. Smockan hänger i luften.
- Din gam! Här har vi drabbats av katastrof och du roar dig med att knäppa kort och ställa frågor. Du borde sluta gotta dig i andras olycka!
Han drar i kameran och skriker att det är hans gård och att om en enda av de där bilderna hamnar i tidningen, då... Jag halvspringer därifrån. Och tänker att man måste försöka förstå honom.
Att ta kontakt med krisdrabbade eller chockade människor är något av det svåraste en journalist kan göra. Men det ingår i arbetsuppgifterna. Förhoppningsvis lyckas man bättre än vad jag gjorde, på mitt första sommarjobb som journalist.
Journalistiken ska berätta och begripliggöra, förklara och fördjupa. Även känsliga ämnen. En förödande brand kan inte stanna som en faktamässig notis om klockslag och gatnamn. Ett svårt brott döljer alltid starka känslor hos offer, anhöriga och drabbade. Det vore fel att inte ge den större bilden, även om man givetvis måste ta hänsyn till anhöriga och drabbade och allt inte kan berättas på en gång.
Alla NSD:s fotografer och reportrar har en vana av att ta kontakt med människor som på olika vis drabbats av olycka, brott eller annan kris. Vi gör det alltid på samma sätt, det vill säga så försiktigt och respektfullt vi kan. Vi försöker invänta rätt tillfälle, vi ställer frågan direkt eller via ombud om det är mer lämpligt, vi tjatar inte och vi respekterar alltid ett nej.
Det är ett stort ansvar. Om någon verkar alltför chockad avvaktar vi.
De reaktioner vi får är olika. En del tycker att vi stör och blir arga eller kränkta. Det får man ha förståelse för. Men ganska ofta vill människor faktiskt prata om det som har drabbat dem. En del blir till och med upprörda om vi inte pratar med dem. När alla runtom kring pratar om en allvarlig händelse men ingen pratar med dem som faktiskt är direkt berörda.
Nu kommer en helt färsk rapport som ger våra journalister råg i ryggen när det gäller känsliga ämnen. Forskaren Anette Forsberg har undersökt hur sörjande ser på sin medverkan i olika medier, i efterhand. I avhandlingen "Sorgens avtryck" förmedlar de 22 intervjuade personerna att de har övervägande positiva erfarenheter av sin medverkan i nyhetsmedier och av kontakten med journalister. Det gäller även hårt drabbade nära anhöriga. Ingen i rapporten ångrar att de ställde upp.
Man ska nog vara försiktig med att dra alltför generella slutsatser när det gäller avhandlingen, men erfarenheterna är värda att betänka när journalister kallas för "gamar" och anklagas för att gotta sig i andras olycka.