Få ämnen är så väl avhandlade som den så kallade mediekrisen. Utan att frågan kommit särskilt mycket framåt. Om det nu ens finns någon mediekris.
I den dystra medieskildringen ”Klickokratin” har författaren och journalisten Ulrika Kärnborg träffat mediechefer, forskare och journalistprofiler för att ta reda på mer om ”krisen”. Som man ropar får man svar – undertiteln på denna dystopi är ”Mediekrisens första offer är sanningen”. Okej?
I boken avhandlas bantade redaktioner och jakten på ”klickmonster” på nätet, allt sett i ett historiskt perspektiv där ingenting är som förr.
Tacka fasen för att inget är som förr, tänker jag. Där jag står och parar ihop barnstrumpor i tvättstugan, samtidigt som jag tittar på direktsänd tv. På NSD.se. I min telefon.
En revolution har inträffat. Tidningar gör tv och radion gör text. Det är nytt innehåll i nya kanaler.
Men merparten av de gamla finns faktiskt kvar. Papperstidningen ser på det stora hela ut som den alltid har gjort.
Man blir lite trött på kritiken. Det är förvisso så att tidningsbranschen dras med bristande lönsamhet. Senast NSD och Norrbottens-Kuriren har tvingats spara, minskade resurser påverkar arbetssättet. Utmaningar finns, vikande affärsmodeller oroar.
Men ska man teckna en nattsvart bild av en bransch i kris måste man bortse från en hel del samhällsviktig journalistik. Som dessutom serveras på dygnets alla timmar. På papper, i datorer, telefoner och appar – allt utifrån läsarnas önskemål.
Man måste bortse från ökad läsning, nya tjänster och att Norrbotten fortfarande har det största mediehuset norr om Stockholm. Liksom att vi når 90 procent av norrbottningarna, i snitt 25 gånger per vecka.
Att medierna endast skulle ägna sig åt så kallat ”klickfiske” på nätet är både okunnigt och föraktfullt. Inte minst mot läsarna. Då vet man inte att det ofta är de lite tyngre genomarbetade artiklarna som blir mest lästa. Att den seriösa journalistiken är uppblandad med lättsammare förströelse är ingen förändring. Lustläsning, familjenytt, korsord, serier och väder har funnits i papperstidningarna i alla tider. Vad är nytt? Att det publiceras snabbare och digitalt?
Vinklade nyheter och svarta rubriker kan man alltid diskutera. Men man kan knappast påstå att jakten på läsare är något nytt. Löpsedlar någon? Jag vet inte ens om den jakten innebär något dåligt. Vad vore journalistiken utan läsare? Meningslös.
Reporterjobbet är inte något framtidsyrke, slår författaren Ulrika Kärnborg fast. Där säger jag tack och god natt! Jag tror precis tvärtom. Och är det något medierna fokuserat på genom alla förändringar så är det reporterrollen. Jag lägger ”mediekrisen” åt sidan och ägnar mig åt verkligheten. Det är där journalister ska vara.