Jag var i Kiruna häromveckan, och gjorde som jag brukade. Gav mig ut och sprang i gryningen, den vanliga rundan. Men jag hade glömt bort stadsflytten.
Gruvvägsbron är nu bortklippt, som ett första oåterkalleligt tecken på förändring. Stadsomvandlingen har börjat tugga sig upp mot centrum. Diskussionerna pågår fortfarande, men förändringarna är redan i gång. Jag fick vackert vända och gav mig i stället ut på frostnupna stigar bakom Camp Ripan och upp mot Luossavaara.
Det är svårt att inte tänka på LKAB i dessa dagar. Bilden av bolaget är tudelad och efter fallande järnmalmspriser kom i veckan beskedet att gruvjätten drar i handbromsen på kostnadssidan. Däcksskriken ekar högt i Kiruna och Gällivare. Bromsspåren syns över hela Norrbotten. Det handlar inte bara om uteblivna fester och indragna sponsorpengar, LKAB:s ekonomiska läge får direkta återverkningar på ett stort antal människor och företag i hela länet.
Det som är bra för LKAB är bra för Norrbotten, sägs det. För att vi ska ha rätt förväntningar på bolaget är det dock några saker vi ska hålla i minnet.
# LKAB är inte en altruistisk välgörare. Det är ett kapitalistiskt storföretag som gör det som är bäst för affärerna.
# För att vara ett kapitalistiskt storföretag tar LKAB ett ovanligt stort samhällsansvar. (Även det är bra för affärerna.)
# LKAB är inte i första hand ett arbetarföretag. Det är ett kunskapsföretag.
LKAB:s verksamhet är förstås fortfarande delvis tung, tuff och farlig, men framför allt är den högteknologisk och kunskapsbaserad.
Järnmalm finns på många ställen i världen. Billig arbetskraft likaså. Det som gör LKAB unikt är i första hand forskningen på LTU, de metallurgiska experimenten på Mefos, förädlingen på SSAB.
Själva järnmalmen, brytningen och infrastrukturen är så klart en förutsättning, men det är produktutvecklingen som gör LKAB till ett konkurrenskraftigt bolag i resten av världen. Utan experimentarbetet vid masugnarna vore malmen mindre värd.
Jag springer vidare och en korp tar sig med stabila vingslag uppför det övergivna dagbrottet vid Luossabacken. Det breder ut sig som ett stelnat rivsår i terrängen. Det är både vackert och fult på samma gång.
På kvällen tar jag en kopp kaffe med en bekant som flyttat tillbaka till Kiruna efter ett antal år i exil. Vi står på våning fem på Ferrum och tittar ut över gruvlandskapet, som tänt sina lyktor för kvällen.
”Visst är det majestätiskt!”, säger han. Stolt.
Få är oberörda.