Det första jag möts av är ett hav av skor. Ett sumpigt doftmoln av skoskav, fotsvett och sur vandringskänga ligger över entréhallen. Jag tar stora kliv över blöta skosnören, som slingrar likt leriga ormar över golvet.
Väl inne i byggnaden är det varmt och gott. Människor i underställ och raggsockor spelar kort, pratar i skenet från brasan eller fingrar på sina telefoner vid en öl. Det är överfullt, till och med golvet är fullsatt.
Bilden är från Kebnekaises fjällstation, där jag fotvandrade i helgen. Ett populärt resmål i ett av Norrbottens viktigaste turistområden. Helgen innebar många möten med tillresta människor som framför allt förenas av en sak: De berättar alla om hur unikt och fantastiskt Norrbotten är. Många av dem har åkt tåg hit.
Vi rör oss längs gränsen mellan Kiruna och Gällivare. Staden som ska flytta, och staden som redan är i flyttning sedan länge. Snacka om brytningstid.
Stadsomvandlingen segar sig framåt. På det ena stället har ishallen sålts, på det andra ifrågasätter LKAB den kommunala hanteringen av detaljplanearbetet. Det går långsamt, folk väntar.
Utan malmen skulle dessa orter inte finnas. Det gäller för övrigt även andra samhällen i Norrbotten. Men turismen blir allt viktigare och det dalade järnmalmspriset visar på de stora behoven av att stå på fler ben. Människor måste leva av annat än malm och vattenkraft.
Då bör kampen om jobben, infrastrukturen och servicefunktionerna inte endast vara en fråga för företag som LKAB, Vattenfall och SJ. Ett samhälle kan inte styras av kvartalsekonomi.
Ska det bo människor i glesbygden? Ska här finnas samhälleliga servicefunktioner och infrastruktur?
Ska man kunna resa hit och turista här? Det handlar om vår initiativkraft men också om staten Sveriges beslut.
Vi kämpar oss upp för Kebnekaises branter, sten för sten. Tankarna vandrar iväg. Klimateffekten tros göra norra Europa mer attraktivt. Naturkatastrofer, våld och fattigdom skyndar på folkströmmarna. I vilket tidevarv kommer dessa öde sluttningar att bebyggas?
Väl uppe på toppen ser vi ingenting i dimman, men vi vet att Norrbotten ligger för våra fötter och vi vet att det är vackert.
Så välkommen till länet, herr statsminister, jag hoppas att du ser möjligheterna! Jag har all förståelse för om du inte har åkt med det hotade nattåget, men jag förväntar mig att du ser värdet av det.