Jag är 17 när jag får den ofattbara frågan om att starta festival. Jag misstänker att de förväxlat mig med någon annan men tackar självklart ja. Sitter tyst som en mus vid bordet när vi snackar bokningar och fri entré, när vi föreslår namnet Stadsbranden och när en reklambyrå bestämt avfärdar namnet Stadsbranden. Det vi till slut landar vid, Musikens Makt, är betydligt snällare, nästan mjäkigt.
Med åren växer vi in i namnet. 2010 kommer jag på en tonårskille med en ölburk mitt på området; han låter mig hälla ut den i utbyte mot en kram. År 2016 blir festivalen vegetarisk och mottar den gulligaste förolämpningen i mannaminne: salladskommunister. Året därpå får festivalen ett nummer av det briljanta zinet Flickrummet tillägnat sig – ett kvitto på att Makten åtminstone för några blivit det andningshål jag drömt om i tonåren. Under tioårskalaset, när Vasas Flora & Fauna leder karaoke i ett nyktert festivaltält, sker något jag trodde var omöjligt i tystängsliga Luleå: när någon önskar en Abbalåt men inte hänger med i texten tar publiken vid, skrålar för full hals och bär sångaren genom låten.
Jag kan inte låtsas vara neutral här. Min blick på festivalen är för alltid kvar i känslan av klockan kanske 19:45, när första akten klivit av stora scenen och publiken går mot solnedgångsbandet. Det spelar ingen roll hur lergeggigt vädret varit för solen tittar alltid fram då; alla liksom sugs ner mot Luleälven med kvällssolen rätt i ögonen och strosande motljusklungor framför sig, och så kliver Syster Sol eller Jakob Hellman eller Loreen ut på strandscenen och det är stört omöjligt att inte älska Norrbotten. Självklart grinar jag när festivalen jag återvänt till Luleå för i tio år ser ut att gå mot sin undergång.
Men jag grinar över något annat med.
Sedan långt innan min debutroman gavs ut har jag haft ett skräckscenario för ögonen: det är mitt i julruschen. Jag parkerar mig vid ett sorgligt bord innanför dörrarna på Ica Maxi eller någon annan stormarknad. Jag har några ex av min bok och en liten plansch och försöker desperat fånga någon av alla döda blickar som passerar med inköpslistor och blipp-pistoler i högsta hugg.
Hittills har jag sluppit den mardrömmen – säkert på bekostnad av några sålda ex – men det är något så djupt ovärdigt med kulturutövare som hela tiden, även efter många års slit, måste äska pengar, tjata, rättfärdiga sin existens. Jag är rädd att det borgar för en värld där bara böcker som kan fånga julstressade blickar i Coop Forums entré är värda att satsa på; där bara festivaler som lyfter in kommersiella intressen kan överleva.
Det är 2019 och jag rätar upp skylten vid paddleboardsen nere på stranden. På väg tillbaka frågar ett par norska killar: ”Vadå, får man använda dem?” Jag nickar. ”Helt gratis?” Jepp igen. Snart glider de fram på älven på varsin bräda. Det är något sådant som alltid symboliserat Makten för mig: en plats att hamna på av en slump eller med flit och överraskas av en paddleboard, en spelning, en genusföreläsning. En plats att lämna med känslan av att världen kan vara rätt bjussig.
Jag vet inte tillräckligt om varken Maktens eller Luleås ekonomi för att veta om det är så här det absolut måste bli. Jag vet att under ett decennium fanns en plats i Luleå som jag tidigare inte trott var möjlig och som nu tycks omöjlig på nytt. Jag vet att jag möter 20-talet med något kallt och hårt i bröstkorgen, och jag vet inte hur jag ska bli av med det om inte i ett festivaltält där 40 nyktra norrbottningar skrålar ”Dancing queen.”