”Vet du Kerstin, du borde göra ett Mitt i livet på Jens Tillman!”, sade någon av mina arbetskamrater efter att Northland basket hade bärgat SM-guldet under ledning av denne coach.
”Är inte han sönderskriven?”, frågade jag.
”Ja, fast du kan säkert plocka fram människan bakom basketcoachen”, sade arbetskamraten.
”Okej, det kanske jag kan göra”, tänkte jag och mindes när denne två meter långe och ungefär lika brede Tillman för ett tag sedan plötsligt tornade upp sig framför mig på redaktionen. Han hade varit och träffat sportchef Lindvall och var på väg ut. Han hejade så glatt och trevligt fast vi aldrig hade mötts tidigare. Jag beskrev honom senare som ”en stor nallebjörn” för en kvinnlig arbetskamrat. Hon visste att berätta att han verkar vara allmänt omtyckt bland kvinnor och att spelarna i Northland basket gillar honom skarpt.
Så mötte jag Jens Tillman för reportaget här bredvid och jag tänkte att jag sällan har känt mig så avslappnad och väl till mods under en intervju som då. Det berodde på att han var så avslappnad och naturlig, precis ett sådant ”naturbarn” som fotografen för dagen hade beskrivit honom som.
Han berättade om sitt förhållningssätt till livet och till människor som han kommer i kontakt med som basketledare. Han berättade bland annat om sina möten med sponsorer, ofta högt uppsatta personer i olika företag.
”Jag skulle aldrig fjäska för dem”, sade han och förklarade att han snarare blir ”svamligare” än vanligt och berättar roliga historier vid dessa möten och att det får till följd att också chefspersonerna slappnar av.
Det där fastnade jag för. Jag har väldigt svårt för folk som tar sig själva på för stort allvar och sympatiserade verkligen med Jens syn på alltför seriöst och högtravande sätt att vara. Jag håller hårt på likavärdesprincipen, detta att vi alla till syvende och sist är lika mycket värda, att ingen är mer värd än den andra.
Om damerna i Northland basket, de som han coachar, sade Jens att de är som hans systrar och att deras väl och ve går före allt annat. Han vill att de först och främst ska känna glädje och tycka att det är jätteroligt att spela basket och att leva överhuvudtaget, först därefter kommer detta med att vinna matcher – det är underordnat glädjen och välmåendet.
”Om någon av tjejerna mår dåligt så finns jag där, sedan får det vara mitt i natten”, sade han.
Jens Tillman förklarade sin stora kärlek till sin mamma och sina brorsbarn. Det var väldigt charmigt tyckte jag. Hur väl känner jag för övrigt inte igen det där med mammas stolthet över sina barn och förhållandet mamma-son? Mina söner har alltid kunnat snurra mig runt sina lillfingrar.
Så där var det att möta Tillman.
När jag återkom till redaktionen var det många som frågade hur det hade varit. Jag svarade:
”Man blir typ kär”.
I det ögonblicket ställde sig sportchef Lindvall upp på sin plats nära mig i kontorslandskapet, tittade på mig med ”kvinnor är bestämt inte riktigt kloka- blicken” och berättade om en tidigare kvinnlig sportmedarbetare:
– Hon skulle gifta sig med Tillman efter första intervjun!