Det finns sannolikt inget smärtsammare i världen för den som är förälder än att mista ett barn.
Vad säger en till den som har drabbats?
Det finns inga ord. Att finnas där, att krama om och visa att vi bryr oss är allt vi kan göra. Och att fortsätta att finnas där. Sorgen går inte över men den drabbade kan lära sig att leva med den.
För inte så länge sedan mötte jag Ann-Sofie Wibble som hade mist sin 40-åriga dotter – och ni fick läsa om hennes tankar här i Mitt i livet. Hon berättade att hennes första tanke var att hon ville följa sitt barn i döden.
Poeten WH Audens dikt "Begravningsblues" berättar om hur det kan kännas. I sista versen heter det så här (i översättning av Bengt Jangfeldt):
"Stjärnorna behövs inte; blås ut varenda en.
Montera ner molnen och ta isär solen sen,
sopa ren skogen och töm haven på deras innehåll;
ty från och med nu spelar ingenting någon roll"
Häromdagen berättade min bror om en gemensam bekant till oss som hade gått bort. Jag frågade "Vad dog han i?" och fick svaret "Av sorg". Mannens hustru gick bort i bröstcancer för ett att antal år sedan och brorsans teori var att han aldrig kom över det utan till slut dog av sorg.
Det finns en bok med titeln "När livet stannar" (den kom ut 2007). Den är skriven i dagboksform av Malin Sävstam som miste sin make och två av sina tre barn i tsunamin i Thailand 2004. Ett år efter katastrofen skriver hon "Jag vet nu att man inte dör av sorg". Efter ytterligare ett år kan hon allt oftare uppskatta att hon överlevde, att hon "fick en andra chans".
I "När livet stannar" berättar Malin Sävstam om hur hon och sonen Axel genomlever de första åren efter katastrofen. Det är en bok där läsaren får vara med i sorgens alla stadier – från svartaste kaos till ett gryende hopp.
Malin Sävstam skriver så här om när hon går till kapellet där sonen Haralds urna står – han har hittats och kommit hem sist av de tre som hon och Axel miste:
"Haralds urna, en äggskalsfärgad lerkruka – så kall, så hård, så liten. Bakom den brinner en sjuarmad ljusstake som sprider ett varmt sken och ger lite värme.
Nu kan jag inte hålla tårarna längre, gråter krampartat och håller hårt om urnan. Min älskade, älskade Harald. Smärtan är total. Lägger kinden mot den kalla ytan och tårarna färgar den ljusa keramiken. VARFÖR? VARFÖR? VARFÖR?
Vet inte hur länge jag är kvar, men ställer till slut urnan på plats igen och går mot dörren för att hämta Axel. Han är kritvit i ansiktet. Min älskade vän, hur mycket ska han utstå? Jag håller hans hand, men känner att jag inte är ett stadigt stöd. Han gråter stilla och lägger sin hand på urnan...".
Malin Sävstam har senare skrivit en uppföljare till "När livet stannar". Den heter "Kärleken är starkare än döden" (den kom ut 2013) och handlar om ny livskraft och ny förälskelse. Ur vänskapen med en av alla som hjälpte henne efter katastrofen växte kärlek som gav henne kraft att gå vidare. Hon skriver:
"Hur kan livskraften få vingar mitt i den svartaste av alla raviner? Hur kan ny förälskelse (även om den bara existerar inne i mitt huvud) och den värsta av alla sorger gå hand i hand?
Mats finns ju fortfarande i min kropp. Men hjärtat lyfter och jag känner att jag lever när Ulf och jag talar med varandra i telefonen eller när jag träffar honom. Samtidigt har jag både dåligt samvete och känner skam för att jag överhuvudtaget kan känna något som inte förknippas med bottenlös sorg och avgrundsdjup förtvivlan...".