När du läser den här texten – som jag skrev i onsdags – är det dagarna efter valet. Jag hoppas innerligt att det inte blev någon framgång för främlingsfientligheten – varken i Norrbotten eller Sverige som helhet. Jag hoppas att valresultatet tvärtom innebär ökad medmänsklighet och en större omsorg om alla som har det som svårast.
Under de 22 åren som jag arbetat med Mitt i livet har jag träffat och skrivit om många flyktingar. Det har varit gripande och fascinerande möten. De som jag mött har berättat om hjärtslitande upplevelser, om obegripligt mod, om tro, hopp och kärlek trots svårast tänkbara förhållanden.
Jag har lärt mig så mycket av mina möten med flyktingar. Inte minst har jag insett hur bra vi i Sverige har det som har varit förskonade från krig i drygt 200 år liksom vi är förskonade från naturkatastrofer som hårt drabbar så många andra länder och folk i världen. Vi lever i en skyddad verkstad i jämförelse.
Massor av människor i världen dör och lider under krig. Det pågår en ständig folkvandring av människor som tvingas lämna sina hem, sina byar och städer, för att fly för sina liv.
Tänk om vi i Sverige skulle drabbas på ett motsvarande sätt. Hur skulle vi då vilja att omvärlden reagerade på vår situation? Det är en fråga som alla borde ställa sig. Skulle vi vilja få hjälp av omvärlden? Skulle vi vilja bli mottagna med kärleksfulla öppna armar av människor i länder med bibehållen trygghet eller skulle vi vilja mötas av stängda gränser och vara utlämnade åt våra egna öden?
Den regel som säger "Allt vad du vill att andra ska göra för dig ska du också göra för dem" är verkligen "den gyllene regeln" som håller och bär genom livets alla skeden när det gäller mänskligt umgänge.
De flyktingar som jag har mött har varit djupt tacksamma över att ha fått en fristad i Sverige. De har alla uttryckt en önskan att få återgälda denna som de tyckt så dyrbara gåva. De har önskat jobb där de kan bidra till det svenska samhällsbygget.
Ett möte som kommer för mig när jag skriver det här är mötet med den bosniska konstnären Dunja som kom som flykting till Luleå undan kriget på Balkan i början på 1990-talet. Hon hade sina två söner med sig. Hennes make och barnens far, och båda hennes föräldrar, hade dött i kriget.
Med det obegripliga traumat i bagaget hade hon börjat om i Sverige.
Dunja gick in för att skapa ett så bra liv som möjligt för sig och sina söner. Hon bearbetade sina känslor i sitt målande. Jag minns hur hon sade "Kriget var inget som folket ville ha, men ingen frågade vad folket tyckte".
Då när jag träffade Dunja var sönerna 18 och 15 år. De hade blivit ett med det svenska samhället. De trivdes. Det gick bra för dem i skolan. De hade många svenska kompisar. De idrottade. De mådde bra.
I dag, 17 år senare, har en av sönerna ett toppjobb i ett företag i Luleå. Den andra är klassisk gitarrist och bor i södra Sverige. Dunja själv arbetar i ett asylboende i Luleå. På fritiden ägnar hon sig åt sina barnbarn och målar.
I dagens Mitt i livet får ni möta Marie Kigeme. Hon flydde till Sverige från inbördeskrigets Burundi. Kvar där finns tre av hennes fem barn. Hon längtar efter dem samtidigt som hon bygger upp ett nytt liv i Luleå tillsammans med sönerna Lucas och Boris. Hennes livs dröm bredvid att få leva tillsammans med alla barnen är att få ett fast jobb som personlig assistent. Hon vill bidra till det svenska samhällsbygget och återgälda den hjälp som hon har fått.
Jag säger bara: Tack Dunja och Marie Kigeme för att ni kom till oss! Sverige behöver er.