Då lämnar vi efter oss ett paradis som vi har skapat”, säger Angelina Hjelm inför tanken att en gång lämna sitt Solvilda torp.
Vilket underbart uttalande.
Tänk om alla kunde uttala samma ord inför ett överlåtande av sin boplats.
Angelina Hjelm och Robert Öberg har på ett alltigenom miljövänligt sätt renoverat sitt torp till ursprungligt skick och odlat upp marken runt omkring i helt ekologisk anda. De har återvunnit allt som de har omkring sig. Och de sprider sina kunskaper om att leva med omsorg om Moder Jord så mycket som möjligt. Glädjande nog rapporterar de om ett mycket stort intresse för sitt sätt att leva – inte minst bland dagens tonåringar. Hur gott bådar inte det?
Jag beundrar storligen de två. Själv är jag noga med att källsortera avfall och jag lämnar kläder och prylar som jag rensar ut till Röda korset. Jag handlar gärna lokalt och giftfritt odlade grönsaker och svenskt kött hellre än utländskt. Men gör jag något mer?
Jag är just hemkommen från en weekendresa till Rom med mina närmaste och käraste. Medan Angelina och Robert sannolikt skulle ha bokat en soffa hos någon italiensk familj som liksom de är med i gästfrihetsutbytesnätverket (vilket underbart ord!) couchsurfing så tog vi in på hotell. Därifrån gick vi i alla fall milslånga promenader varje dag i stället för att utnyttja miljötärande färdmedel. Ingen av oss shoppade loss heller utan utnyttjade tiden till att samla upplevelser.
Med yngste sonen, som besökt den eviga staden tidigare, som påläst och välorienterad guide besåg vi de mest kända sevärdheterna. Tyvärr var Fontana di Trevi där Anita Ekberg tog sitt berömda bad under renovering och därför torrlagd. Vi kunde med andra ord inte slänga mynt i vattnet och därmed tillförsäkra oss ett nytt besök i Rom. Däremot blev vi glada över att få berättat för oss att de mynt som numera slängs i fontänen plockas upp och går till behövande genom Röda korsets försorg. Med tanke på alla tiggare som vi stötte på efter gatorna är behovet av hjälp stort. En speciell sak var att många av tiggarna satt med en eller flera hundar bredvid sig. Vi noterade att förbipasserande skänkte hundmat och hoppades att också mattarna och hussarna slapp svälta.
Rom var för övrigt en alldeles otrolig bekantskap. Vilken stad! Vart man än vänder sig ser man byggnader som utgör rena rama underverk med tanke på att de uppfördes i en tid när allt arbete gjordes med handkraft och utan skyddsanordningar vid till exempel arbete på skyhöga höjder. Så storslaget! Så skönt! Så oslagbart!
De som en gång byggde detta Rom lämnade i sanning ett paradis efter sig så som Angelina och Robert gör när de lämnar sitt Solvilda torp. Vi konstaterade när vi stod och beundrade byggnaderna att de nog krävde sina offer, att de kostade ett antal människoliv.
Förutom byggnaderna så förförde Rom oss genom sin vackra natur, sina härliga parker och öppna platser – i solig vårskrud! Och inte minst genom alla vänliga invånare. I vissa storstäder kan ju människor kännas snorkiga. Inte de i Rom. Vi mötte bara vänliga ansikten. Rombor är nog tillfreds med sig själva och därmed också med andra.
Fotbollsmatchen mellan Roma och Juventus på Stadio Olimpico med 70 000 åskådare var ett skådespel. Jag gillade folkhavet men bestämt inte fansens eldar och bomberna som gav mitt kommande barnbarn skrämselhicka i mammas mage. Dessutom blev Totti utbytt!
Rivederti Roma! Alltså: På återseende Rom.