Barnboken Kivi och Monsterhund (2012), skriven av författaren Jesper Lundqvist, är Sveriges första barnbok där hen används som könsneutralt personligt pronomen. Att tänka utan gränser är så befriande där användandet av hen ger fler möjligheter. Speciellt för de som inte vill bli kallade för hon eller han. Det här är en bok jag kommer läsa ofta. Att använda hen är ett sånt enkelt sätt att öppna upp för tanken kring att varje person är en alldeles särskild människa, inte bara en biologisk benämning som flicka eller pojke.
- Så vet ni vad det blir? frågade barnmorskan oss i samband med en helt otrolig upplevelse jag fick äran att delta vid alldeles nyligen.
Födseln av en ljuvlig liten person. Vad det blir? tänkte jag och Anneli i samförstånd. Ja, det trodde vi oss veta. Ett härligt litet barn, en person med de allra mysigare öron och säkert med den starkaste vilja jämförbar med allas vår Pippi Långstrump. I stället för att lägga fokus på vilket biologiskt (juridiskt) kön ett barn verkar ha, bör en ställa sig frågan om det spelar någon roll? Varför denna fixering vid vad barnet har för fysiskt könsorgan? Det går inte så väl ihop med bilden av att jag tror att många med mig vill ge sina barn de allra bästa förutsättningar att bli den de själva önskar bli. Varför känns det som att många tvekar att använda hen, att det så lätt skapas olust och kanske till och med rädsla för att barnet ska hamna utanför den allmänna gemenskapen om den riskerar att drabbas av någon slags genusyrsel? Vem skapar denna yrsel och utanförskapet egentligen? Är det inte vi vuxna med våra alltför stela föreställningar?
Det blev en Lo som kom till oss. Vår önskan med Lo går i hand med att hen och alla andra barn ska få chansen att vara så fria som möjligt att välja själv vem hen vill vara. Ett barn är ett barn och det är helt fantastiskt i sig. Kivi i boken är inte "en modig tjej" eller "en känslig kille". I stället är det ett barn med närhet till alla känslor och tillstånd, utan att något av dem behöver förklaras, understrykas eller kopplas till ett visst könsuttryck.
Samtidigt lyssnar jag på Lady Gagas låt Born this way och tänker att det nog är precis tvärtom än som meningen lyder; "There ain´t no other way, baby I was born this way". För snarare är Lo mer oskriven än de flesta som redan färgats av sociala normer.
Jag menar att ingen är född i ett särskilt fack, ingen har en etikett som är redo att fästas i pannan på en vid förlossningen. För på vårt lilla knytte finns inget som behöver "ändras" på eller "hänvisas" till, då ingenting finns att relatera till.
Och angående knyttet förresten. Vem ska trösta knyttet? (1960), skriven av Tove Jansson, tillhör en av mina favoritböcker - alla kategorier. Jag blev glad då Kulturskolan i Luleå satte upp denna bok som pjäs och var gladeligen där när Kulturens hus firade sitt 5-års jubileum och pjäsen visades. Gissar att många känner till det lilla knyttet, en liten varelse som lever väldigt ensam i ett stort hus men i sin rädsla för ensamheten ändå ger sig ut i världen. Historierna om Hemuler, filifjonkor, Homsor och alla andra figurer är tidlösa och i fokus står kärleken. Knyttet möter Skruttet i all glädjeyra och jag väljer att tänka att Tove Jansson, känd för sin kärlek till kvinnor, har tänkt att kärleksmötet mellan Knytt och Skrutt är lika vidöppet och stort som hennes eget sinne. Att det gör kärleken rättvisa genom att bevara mötet formbart och möjligt, oavsett kön. Frånkopplad tillhörighet av figur.
"Men vem ska trösta knyttet och säga som det är: Stig in och säg godafton så de SER att du är här!" Som Jansson skriver. Så är det. Vi måste ta plats. Oavsett vilka knytt vi är.