Luleå den 22 september 2014.
Hej på er!
I dag tvingas jag inse att sommaren är slut och kylan i antågande. Plötsligt är det bara sju grader varmt. Händerna ropar efter vantar och benen efter strumpbyxor.
Nu ser jag också hur naturen har ändrat färg. Björkarnas löv gulnar. Dock ger helgens utflykt till Havremagasinet, länskonsthallen i Boden, vid handen att Luleå inte har kommit lika långt in i hösten som grannstaden som visade upp även orange, röda och bruna lövverk.
Hur som helst så för färgerna mina tankar till Finland och den lika omfattande som lönsamma turism som de i norra Suomi har byggt upp kring höstens färger. Människor från södra Finland vallfärdar norrut för att vandra och låta kropp och själ njuta i den kulörta naturen. "Ruskaretki" heter dessa resor. Ruska är ordet för höstens färger och retki betyder resa eller utflykt.
I Finland vet företagarna inom turismen alltså att göra pengar också på hösten i mycket större utsträckning än kollegorna i Sverige. Det borde med andra ord finnas en stor outnyttjad potential på området hos oss.
Jag tycker att man vilar i höstfärgerna. Vårens grönska är uppfordrande. Hösten ger vila och är en lisa för själen.
I förskolan och på de lägre stadierna i skolan brukar ju barnen få samla löv och skapa konst av detta gratismaterial. Det är härligt.
På tal om skolbarn så blev jag intervjuad av en flicka på kanske sju år i dag på lunchen när jag passerade Östra skolan. Hon frågade om jag känner någon som har hund, vad den hunden heter, hur gammal den är och vad det är för ras. Jag svarade i tur och ordning: Ja, det gör jag. Nisse. Ungefär tio år. En Norrbottensspets. Flickan var nöjd och tackade för min medverkan.
Jag blev så överraskad och glad över detta nya grepp, att låta elever intervjua människor som passerar skolgården. Tänk så mycket mod man kan träna fram på det viset och tänk så mycket eleverna kan få veta genom att ställa frågor om allsköns saker.
Jag tror starkt på en skola med mycket samarbete med samhället utanför. Och då menar jag tvåvägskommunikation. Barn borde få vara remissinstanser i en mängd samhällsfrågor, i alla frågor som berör barnens liv och vardag. Och barnen borde bland mycket annat få göra massor av studiebesök på olika ställen i samhället.
Barn borde inte minst få intervjua gamla människor om livet förr. Tänk vilken guldgruva Julia Gedlund i dagens MItt i livet skulle vara i det sammanhanget. En 96-åring med glasklart intellekt som minns allt som hänt under sitt snart 100-åriga liv.
Julia Gedlund är född den 17 april 1918. Tanken svindlar när jag tänker på hur mycket hon har varit med om, vilken samhällsomvandling som hon har upplevt. Hon berättade när vi träffades att hon mycket väl kommer ihåg hur fantastiskt det var när hennes by Sattajärvi elektrifierades. Hon beskrev hur de i hennes hem samlades antingen runt brasan eller vid fotogenlampan för att utföra handarbeten och hantverk. När den elektriska lampan tändes "kunde man sitta fast nära ytterdörren och ändå se att läsa" som hon uttryckte sig.
Julia Gedlund skulle naturligtvis också berätta för dagens barn om sin brevväxling med Birgit Blad, kontakten som inleddes när de två var elva och tio år gamla och som pågår än – fast numera i form av telefonsamtal istället för i brevform.
Det där var några tankar som dök upp i mitt huvud så här en helt vanlig måndag eller om vi så vill; en alldeles märkvärdig måndag som vi aldrig upplevt tidigare och som aldrig kommer igen. Jag tänker att det vore en stor fördel om vi lärde oss att se på dagarna på det senare sättet så att vi inte en dag förvånat utropar: Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet!
Ha det bra!
Hälsningar
Kerstin.
PS Stort tack till dig Lars-Göran Gedlund som såg till att jag fick träffa din helt fantastiska mamma Julia Gedlund. Ett stycke underbar svensk kvinnohistoria!