När jag fick uppdraget att skriva en krönika om psykisk ohälsa fick jag ångest. Först skrattade jag åt det, men sedan insåg jag hur ofta jag själv känner den jobbiga känslan som jag hatar att känna. Som ingen ser, men som jag brottas med och ständigt förlorar utan att veta varför.
Innan jag utbildade mig till journalist funderade jag tusentals gånger om jag skulle klara det. Jag uppskattar inte att stå i centrum, att ta plats eller vara överdrivet social, och kände inte alls igen mig i alla ord som lärarna använde när de beskrev en nyhetsjägare av bästa sort.
I dag har jag varit i branschen i över tio år och det har varit en berg- och dalbana av prestationsångest. Värst var det under min tid på en av kvällstidningarna då jag ständigt gick runt och svettades av tanken på att öppna min mejlkorg och läsa alla hatbrev.
Jag har full förståelse för att elitidrottare lider av prestationsångest och psykisk ohälsa överlag. När jag läser Elin Setzmans historia blir jag ledsen – men också stolt över hennes mod.
Klubbarna har ett stort ansvar och borde ta upp frågan med jämna mellanrum, dels för att fånga upp de om mår dåligt och dels för att göra alla medvetna om att det förekommer.
Att snickra ihop en värdegrund är inte speciellt svårt, men allt för ofta känns det som tomma ord som radats upp någonstans på hemsidan eller längst bak i matchprogrammet.
Självklart har man ingen aning om att människor mår dåligt om man inte skapar forum för att prata om det. Ingen idrottare kommer avbryta matchsamlingen för att berätta att hen ramlade ihop på dörrmattan gråtandes och funderade på att hoppa från balkongen.
Ingen.
Trots att vi ser att en människa i vår närhet har gått ner tio kilo under en försäsong och knappt äter längre väljer vi att blunda.
Trots att vi kan ana att en person mår fruktansvärt dåligt tänker vi att det är någon annan, någon som står närmare, som ska ta det där jobbiga samtalet och ställa den svåra frågan: Hur mår du?
Problemen sopas under mattan, troligen för att vi inte vet hur vi ska bemöta någon som mår dåligt psykiskt.
Det kan också vara svårt, ibland helt omöjligt, att se vad som händer i någon annans huvud.
Just därför måste vi prata om "den osynliga sjukdomen" med varandra. Det är den enda vägen mot att normalisera problemen och få fler att våga prata om det.