Det slår nästan aldrig fel. Jag vet om att det ska göras i god tid innan. Jag har avsatt tid för det i min kalender. Och ändå händer inget förrän deadlinen närmar sig samma takt som en bob-åkare i OS. Då i stunden blir det gjort, med energi och kraft och så blir det klart precis i tid.
Ibland önskar jag att jag vore annorlunda. Att jag var en sån som jobbade på eftersom och när halva tiden gått var halva jobbet gjort. Men så är det sällan. Istället ligger min styrka i att vara flexibel och anpassningsbar.
Att inte störas över att det blir ändringar i sista stund. Att triggas av att det är press att prestera. Men jag observerar andra som sätter igång direkt och inte verkar känna motståndet och blir lite avundsjuk.
För jag tänker att det är de som i lugn och ro hinner ta en drink hemma innan de åker på festen och som hinner kolla lite extra på ny forskning inför ett jobb, just för att de är klar i god tid långt innan de egentligen behöver.
Med tiden har jag lärt mig att vissa förberedelser måste göras tidigt för att mitt sätt att jobba ska funka. Jag vet nu att en grov planering för vad jag ska göra med en grupp eller att ha beställt studielitteraturen när jag pluggade är förutsättningen för att ge mig själv fritt spelrum och nyttja energin som kommer när tiden börjar rinna ut.
Den är som en drog, beroendeframkallande med sin kick att det gick den här gången också. För det är en fin balansgång mellan att det blir bra och att det blir katastrof.
Prokrastinera. Skjuta på. Inte komma till skott. Men hur vet vi när det är dags att göra och när det är läge att vänta ytterligare? Jag använder tre frågor till mig själv: Drabbas någon annan om jag väntar? Kommer jag att slösa energi på att gruva mig? Har jag all information? När svaret blir nej på alla brukar det löna sig att vänta.
Hos mig är prokrastineringen ett sätt att förbereda mig. Jag tar in information, pratar med andra, observerar och tänker på det aktuella ämnet. Ibland är det nästan som ett födsloarbete, det ska värkas fram och det är först i slutet som det syns att det är verkstad.
Min kollega gav mig feedback i veckan. Välmenande sådan. ”Du är helt kass på att uppskatta hur lång tid saker tar.” Och hon har helt rätt. Jag tycker helt enkelt att det är trist att framförallt tråkiga saker ska ta tid. Därför verkar min hjärna hjälpa mig genom att få mig att tro att det ska gå snabbare. Om det sen tar längre tid så är jag oftast ok med det.
På samma sätt är det med intressanta saker. Vem vill sätta stopp när något spännande diskuteras?
I min tidiga företagarkarriär skulle vi lämna in vårt första digitala anbud. Vi var två som sporrades av närheten till deadline vid midnatt. Vi skrev så att tangentborden glödde, satte ihop konsultprofiler och komponerade upplägg.
Tre minuter i tolv börjar vi ladda upp filerna. Sen låser sig hela systemet. Inget händer. Nada. Vi mailar systemansvarige och håller tummarna. Vi får det godkänt eftersom hälften laddats upp i tid. Puh! Vi grejade det på tolv arbetstimmar. Långt senare pratar vi med en erfaren upphandlare. Hon gör bedömningen att ett likande anbud tar ungefär en arbetsvecka att skriva.
Nu kanske du föreställer dig att jag är helt hopplös att jobba med. Och det är jag förstås inte. Därför ber jag ofta mina kollegor att tidsätta möten och bestämma när vi behöver åka för att vara i tid.
Jag ser till att ha tomt i kalendern dagen innan jag har en viktig leverans, så att jag har tid just när jag behöver den. Jag sätter upp låtsas-deadlines med en kollega för att lura mig själv. Både jag och mina kollegor har lärt oss vad som är våra olika styrkor. Och det nyttjar vi till max både internt och med våra kunder.