Länge leve snöskottningen!

Så kom den då.

Vintern och med den snön.

Innan den dyker upp går alla och klagar på att vi lever i ett evigt mörker och när snön äntligen är här pustas det över att den förbannade skottsäsongen nu drar igång.

Folk verkar hata skottningen. Man lejer bort eländet och låter en traktor fixa allt eller köper snöslungor som omedelbart börjar rackla.

Själv älskar jag att skotta. Jag brukar roa mig med att skotta upp en 170 meter lång bilväg i skogen för hand. Det brukar ta tre dagar och är helt underbart. Men bara för att jag nu skriver detta så betyder det inte att jag önskar få min mailkorg fylld av erbjudanden om snörika garageuppfarter som längtar efter en rapp snöskottare. Min kärlek till skottningen är trots allt begränsad i sin omfattning.

Men innerst inne tror jag att de allra flesta norrbottningar älskar sin vinter och snö. Hur kan man inte älska detta? Det är en del av vår identitet och en av anledningarna till att vi bor här. Ja, inte är det för de långa, varma somrarnas skull i alla fall, den saken råder det ingen tvekan om efter den senaste sommarens brutala svek mot allt och alla.

Jag tycker det är precis lika härligt att skidra ut på isen som det är att strosa på en folktom sandstrand någonstans i skärgården mitt i sommaren.

Men passa på att njut. För vem vet hur det blir i framtiden.

Det är svårt att undvika att märka klimatförändringarna. Den här veckan är ett bra exempel. Lagom med kyla och snö i några dagar men sedan drar plötsligt en vinterstorm in med blåst, plusgrader och i sämsta fall regn.

What?

Hur och när blev det så här? Jag kan inte minnas att vädret växlade på det här sättet för 30 år sedan. När det blev vinter så var det vinter tills det blev sommar. Det är vad jag minns.

Vår? Äh, vi brukar hoppa över det här uppe.

Okej, nu är vi i november och då kan jag väl i viss mån köpa att det kommer in lite varmare vindar men samma sak händer ju numera också mitt i smällkalla vintern. Regn gör gatorna till rena rama skridskobanorna och mitt vad det är så börjar det sticka fram benpipor och barmark här och där.

Tragiskt.

Det känns inte som om naturen får vila i kylan. Återkommande varma perioder tar knäcken på oss. Det ska inte vara så här. Det är värdelöst.

Det är en sån jäkla sorglig tanke att de norrbottniska barnen, kanske då främst kustbarnen, inte kommer ha samma lyx som vi själva haft med torra, stabila och snöiga vintrar utan i stället kan se fram emot mer regn i stället för snö och öppet vatten i stället för is. De som bott i södra Sverige vet vad jag menar. Barn som vallfärdar till pulkbacken så fort det kommit någon centimeter snö för att om möjligt få roa sig med pulkan som nästan aldrig används. På eftermiddagen är allt borta. Vinter är något ovanligt. En deprimerande tanke.

Kommer det över huvud taget finnas några isar att skidra ut på i framtiden vid norrbottens kustland? Hur långt borta är vi egentligen från att kunna köra båt året om?

Det kommer ju inte ske i morgon men hur ser det ut om 50 eller 100 år? Vintern vid kusten i Norrbotten kommer kanske vara som vintrarna är i Stockholm i dag – eller ännu mörkare och mer regnblöt. Jag har halvt på skämt, halvt på allvar, sagt att vi kommer alla flytta till Kiruna och nu börjar jag snart tro på det.

Tur det finns plats.

Om man i stället väljer att se att glaset är halvfullt så kan man säga att vi får längre perioder med barmark och båtsäsongen förlängs. Det finns även andra positiva effekter med att det blir varmare men för mig är glaset definitivt halvtomt. Mildare vintrar gör Norrbotten så mycket fattigare och mindre intressant.

Vi norrbottningar kommer tvingas ändra vårt sätt att leva i framtiden. Saker vi i dag tar för givet kommer inte vara möjligt.

Så ut och skotta blötsnön nu.

Fler krönikor av Anders Appelgren

"Framför oss slutar ett ungt hjärta att slå"

"Skärp er, ni ser väl att surströmming inte är ätbart?"

"Seniorerna är nätets lösaste kanoner"

"Snart står väl varenda hundkoja och lada äldre än tio år på Hägnan"

"Det är barndom som skapas – och den är helvetes viktig"