För det har brakat loss igen. Sveriges ivrigaste transkritiker Kajsa Ekis Ekman skrev en bok full av ideologiska skarvningar och vad bland andra RFSL kallar rena faktafel, och på kultursidorna i södern debatterar de friskt. Det hävdas att transpersoners rättigheter på något sätt äventyrar feminismen, inte minst att vi måste värna den biologiska könsuppdelningen. Som att biologi vore ett rent och klanderfritt fält, osmittat av patriarkala föreställningar!
Transpersoner och deras allierade påstås vägra diskutera Ekis sakfråga, något som är lätt att motbevisa. För den som är intresserad finns otaliga texter som till exempel ifrågasätter transvården, begreppet könsidentitet och könsöverskridande beteende. Det är hos den spretiga gruppen trans- och queerskribenter som jag hittat de mest komplexa analyserna av kön. Just därför är det nedslående att debatten utgår från en bok vars argumentation underkänts i recensioner i flera större medier.
I videoessän “J.K. Rowling” påtalar transteoretikern Natalie Wynn att reaktionära rörelser sällan själva formulerar sitt budskap som hat. I stället säger de sig försvara eller beskydda en utsatt grupp – gärna kvinnor och barn, två kategorier som transkritikerna just nu hävdar är hotade. DN:s Johan Hilton har pekat ut likheterna mellan transkritisk retorik och moralpaniken över homosexuella under mitten av 1900-talet.
Snart släpps antologin “Vad är en kvinna? Språk, materialitet, situation” där forskare, filosofer och feminister benar ut frågan. I höst debuterar britten Shon Faye med “The transgender issue: an argument for justice”. För unga finns Moa-Lina Olbers Croalls intervjubok “I mitt namn: En bok om att vara trans”. Redan nämnda Natalie Wynn har gott om stoff; förutom Rowlingessän ger videon “Gender critical” en grundlig genomgång. Maria Ramnehill formulerar i “Ett transfeministiskt manifest” en ideologi som allierar sig med en större intersektionell frigörelsekamp men särskilt väger in transpersoners, i synnerhet kvinnors, villkor i patriarkatet. Ramnehill vill att vi slutar rita upp könsliga gränser: “Gränserna själva är en illusion. Man kan inte rita en femhörning inuti en cirkel och så lägga till fler och fler sidor på månghörningen tills man har nått 96, och sedan tro att en cirkel har 96 sidor.”
Ingen förnekar att kroppar, hormoner och kromosomer finns – men kön är också antaganden och avrundningar inuti och mellan människor. Det är inte som att snubbar på krogen vet att jag har livmoder innan de tafsar på mig. Och queerfeminister som Jack Halberstam har skildrat hur maskulina ciskvinnor körs ut från damtoaletter, helt utan hänsyn till deras förmodade livmödrar. Alla kvinnor har inte xx-kromosomer, alla män har inte prostata, alla kvinnor gillar inte Denise Rudberg, alla män har inte nån manlig essens. Det finns ingen motsättning mellan att prata om kvinnoförtryck eller reproduktion och att erkänna transpersoners verkliga kön och rätt till vård. Kön har inte 96 sidor, kön är inte bara biologi, kön är fiktion och levd erfarenhet och mest av allt ett trassel som vi måste hjälpas åt att överleva i.