I lördags dominerade kvinnorna sportsidorna i NSD:s papperstidning. Vi fick i ett unikt och omfattande reportage följa med de regerande damhockeymästarna bakom kulisserna. De kvinnliga idrottarna i Norrbotten imponerar och regerar på sportscenen: Assi IF, Piteå IF, Boden Handboll, Luleå Basket, Charlotte Kalla... Med flera.
Sammanräknat hade nio av elva sportsidor i lördags kvinnor på de största bilderna. Man blir glad. Men man blir också förskräckt. Över att man blir glad.
Fördelningen mellan kvinnor och män i tidningen borde vara en ickefråga – men vi är fortfarande inte där.
Det var nog när jag blev kallad ”lilla gumman” första gången (på mitt första journalistjobb, av en man som inte gillade mina skarpa frågor) som jag på riktigt insåg att det är skillnad mellan kvinnor och män.
Hundra år efter att kvinnlig rösträtt infördes i Sverige tillåts vi ännu inte ta samma plats i samhället.
Den som läser en genomsnittlig svensk dagstidning 2016 skulle lätt kunna få för sig att landets befolkning till 65 procent består av män – för det är ungefär så det ser ut på tidningssidorna. Fler män som får säga sitt. Fler män som lyfts fram. Fler män på bild.
NSD utmärkte sig visserligen i en undersökning som Rättviseförmedlingen gjorde i våras som den tidning som var mest jämlik, med 39 procent kvinnor. Men att kalla en förlust med 39-61 för en seger känns inte bra.
I våras började redaktionen använda sig av Genews, ett verktyg som automatiskt mäter andelen kvinnor och män på vår sajt genom att bland annat registrera vilka namn och pronomen som förekommer. Det är trubbigt, javisst, men det har hjälpt oss att sätta fokus på frågan.
Vi kan inte ändra könet på kommunalrådet, brottslingen eller nobelpristagaren – men vi kan oftast välja vem vi vänder oss till när vi är ute på en plats för att bevaka något, eller slå numret till en kvinnlig expert istället för en manlig. Och inte minst kan vi tänka på HUR vi framställer kvinnor och män.
Det är vår förbannade skyldighet.