Det är ett otyg som mer och mer breder ut sig och den senaste tiden har exemplen varit flera. En reporter på NSD skriver en artikel men för att göra den fullständig krävs en ansvarsintervju. Ofta en hög chef, politiker eller kommunikatör i ledande ställning. Ett normalt journalistiskt fotarbete.
Men det är ofta här som problemen börjar. Bara att lyckas nå en ansvarsperson kan vara knepigt nog – trots att det i dag finns hur många sätt som helst. Mail, sms, Facebook, Twitter, telefon. Det lyckas vi alltid med, förr eller senare.
Sedan blir det svårare. Den ansvarige vägrar, av någon anledning, att intervjuas direkt av en reporter. Kravet är ofta att få frågorna på förhand och sedan svara via mail. På NSD försöker vi alltid undvika den formen men är det enda sättet finns inget val. Det är i alla fall bättre än ingenting.
Alla har förstås sina egna skäl till varför de vill gömma sig bakom tangenterna vid datorn – det kan jag bara spekulera kring. Att bara leverera tillrättalagda svar i ett mail är enkelt, bekvämt och ofarligt. Att utsättas för frågor av en reporter som utkräver ansvar är jobbigt, utmanande och ibland provocerande. Kanske har intervjupersonen dåliga erfarenheter av media eller är det rädslan för att valsa runt på nätet i evigheter för stor. Jag vet inte.
Men det kan faktiskt vara så att en reporters frågor också lyfter fram de bästa argumenten och det kan vara lätt att glömma bort.
Men de som framför allt blir lidande i denna mailcirkus är läsarna. De får inte hela bilden, inte alla relevanta svar och kan själva inte skapa sig en tydlig uppfattning i ämnet eller frågan. Det är i förlängningen en fara för demokratin.