Det är sällan jag lett så mycket under en film som när jag nyligen var på bio och såg Cockpit. Den handlar om Piloten Valle som oväntat får sparken från sin post på ett flygbolag. Som en sista räddning på den snåriga arbetsmarknaden tar Valle beslutet att klä ut sig till kvinna - och söker jobb som pilot genom kvinnokvoten. Han blir piloten Maria och gör en stor hjälteinsats under en plötslig flygincident och inom ett ögonblick har Maria blivit Sveriges stora mediakändis.
Jag och min vän skrattade oss igenom stora delar av filmen och nickade glatt när handlingen plötsligt vände och den främsta poängen plötsligt blir att lyfta fram det mänskliga i oss alla, oavsett hur en vill definiera sig själv. Och poängen står tydlig; att kön inte spelar någon avgörande roll. Och visst. Allra mest så är det en komedi med syfte att locka fram skratt. Den är full av stereotypa uttalanden om dammiga gamla könsroller, överdrivna karaktärer som lyfts fram för att gestalta rabiata feminister som tror på kollektivet kontra torra, tvåsamma kärnfamiljsdyrkare. Samtidigt är det fint att den med glimten i ögat visar på hur vi genom att skilja kvinnor och män åt skapar separation mellan människor.
Den feministiska ikonen och forskaren (min egen idol alla kategorier) Judith Butler citeras med kvickhet och rådande patriarkala samhällssystem görs än tydligare. Det känns lite som att regissören använt en märkpenna och understrukit olika samhällsorienterade maktordningar och tydliga orättvisor kopplade till kön. En ganska politisk film där humorn ledsagar tittaren genom ens egna föreställningar, när jag tänker på det.
Stundtals skrattade vi bara och det krävs att en själv bara hakar på ibland och försöker njuta av att serveras så många föreställningar om hur vi människor gör i samhället för att försöka finna oss vår plats, för att passa in någonstans. Vad får oss att knyta an till varandra? Vilka identitetsmarkörer använder vi oss av för att finna gemenskap med andra? Många är vi nog som ibland uppmärksammat att de människor vi oftast umgås med sakta men säkert börjar påminna om oss själva lika väl som att vi börjar likna dem. Filmen påminner oss om att vi alla, oavsett ålder är så mycket barn. Alla vill vi kanske ha en lika blå cykel som grannen. Livet lär oss sedan att det finns fler färger att välja bland.
Gudrun Schyman gör snabbvisit i filmen och jag minns vår frukost på centralen i Malmö en sen höstdag för två år sedan. Där och då inspirerade hon mig med sina raka rör och sällan vilande aktivism. Även i filmen lyfts vikten av förebilder fram. Jag gillar det. Sedan är det klart att det går att ifrågasätta om jag bara var extra filmsugen den där biokvällen.
Den går givetvis att tolka på så många sätt. Bara det att regissören förmodligen själv definierar sig som man och är långt ifrån att kunna berätta en transpersons historia - för vem har egentligen rätt att skriva någon annans historia?. Och. När blir en film med hbtq-tema en film som passerar som vilken som helst utan att det behöver läggas vikt vid att en hbtq-person har huvudrollen? Vad säger filmbranschen om vår samtid? Hur kritiska vill och orkar tittaren vara när en ser en rulle?
Ibland vill vi nog helt enkelt att livet mest ska vara en parantes en stund. En lek kanske. Ett mellanrum där vi bara andas ut en smula.