Ida Folkesson: Nej, lille vän - tant vill inte leka dödsschack

Jag sitter och provar skor i butiken när en liten kille i sexårsåldern kommer fram.
"Jag mår dåligt", säger han.
Sådana uttalanden brukar efterföljas av kräkinfernon - det vet jag av erfarenhet från mina väninnors barn. Därför börjar jag febrilt se mig omkring efter föräldrar. De syns inte till någonstans. Så jag försöker anlägga en medlidsam min, samtidigt som jag drar fötterna mot mig. (Mocka är rätt känsligt).
"Jag har ååååångest", fortsätter killen.
Vid det här laget börjar jag få panik. Varför i allsin dar har grabben valt mig av alla personer i skoaffären? Jag är den mest "barnoanpassade" som finns! Jag vet inte vad Teletubbisarna heter, kan inte texten till Bä bä vita lamm, svimmar av förlossningsteve och har aldrig i hela mitt liv bytt en blöja - än mindre rett upp psykiska besvär hos minderåriga.
Men det visar sig att jag inte behöver vara orolig. Alls.
"Jag leker Ingmar Bergman", utbrister ungen glatt.
"Jaha", svarar jag matt.
Här kommer äntligen en bastant kvinna farande, hugger killen i hampan och drar iväg med honom. Jag hör honom väsa "Jag är Döden" i förbifarten.
Den ömma (och antagligen härdade) modern förmanar att "tanten nog inte vill leka dödsschack".
Hon har helt rätt.

De är listiga nu för tiden, de små liven.
Frågan är om det är bara barnen som blir äldre? ( Jag menar - Ingmar Bergman? På min tid läste vi Bamse...)
Uppenbarligen inte.
För ungefär samtidigt som jag började gå med broddar (man måste vara rädd om lårbenshalsen) så behövde jag inte längre visa legitimation på Systemet. När maken ringer och säger att han har en överraskning så hoppas jag inte längre på ett X-box, utan på att han har städat. I bekantskapskretsen väntar folk som är ett decennium yngre än mig sitt andra barn.
Kanske har man faktiskt blivit en tant.

Häromdagen satt väninnan och jag på restaurang när hon plötsligt säger "tänk att man har varit kär i sådana där en gång i tiden" och nickar omärkligt mot ett bord med tonårsgrabbar.
Knappast, svarar jag.
Men väl hemma bläddrar jag i skolkatalogen. Här och där finns finniga smågrabbar med Volvokepsar omringade av hjärtan. Så långt borta det känns.
Det är väl tur att vi söker våra respektive i ungefärligen samma livserfarenhetskategorier. Tänk vilket freudianskt gehenna det skulle bli annars.

Varje år har jag 21 ljus på min födelsedagstårta. Det är en jämn och bra siffra - ungefär lite som jag känner mig, brukar jag säga.
I själva verket är det snart födelsedag igen - för trettioandra gången. Jag hävdade i sten att det var för trettiotredje, men fick ge mig när jag väl började räkna efter. Så konstigt det kan bli.
Eller kanske är det så att det faktiskt inte har så stor betydelse, det där räknandet.
"Det är lite så med livet", sa en av mina vänners mödrar. "Alla åldrar har sin tjusning".
Och för någon vecka sedan läste jag i tidningen att vi statistiskt sett är som lyckligast vid 74 års ålder. Det är med andra ord bara framåt och uppåt härifrån då.
Trevlig helg!