Vädret slog bottenrekord i sommar men tv-utbudet var ännu sämre. Åh herregud. Ännu en ekande tom SVT-tablå av Allsång på tomgång, gråa kommissarier, iskalla ”Sommarkvällar” med Rickard ”Följdfråga, eh?” Olsson och så dessa mediokra dansk-norska ”livsstilsprogram”.
Så brukar det vara i dumburken under semestern, vi har vant oss vid eländet, och tack och lov finns det tusen vettigare saker att göra juni, juli, augusti.
Dessvärre börjar den usla nivån prägla även årets övriga tv-månader.
Förra veckan stundade säsongspremiären av ”Debatt”, SVT:s parodi på ”demokrati-tv” som har befunnit sig i fritt fall länge nu. Ändå brukar jag ge programmet förnyade chanser, om och om igen. Och när jag väl gör det, kan jag paradoxalt nog inte sluta titta.
Men efteråt mår jag bara illa.
På många sätt är det som att bevittna en förutsägbar, fasansfull frontalkrock – rabiata meningsmotståndare som skriker onyanserat, vägrar lyssna och till slut kraschar rakt in i varandra. Utan att vi tv-tittare blir en millimeter klokare längs vägen.
I första programmet diskuterades kvinnoförtryck i förorterna. Allting havererade omgående. En blåbrun ledarskribent från SvD spred fördomsfulla åsikter om muslimer, drog sina ”hederskultur”-kort, och fick mothugg av vänstertyckare som inte kunde behålla sansen. Så var freak showen i full gång. Igen.
Som när en stackars moralistisk feminist ville förbjuda kommersiell porr (lycka till) men blev tillintetgjord av frigjorda motdebattörer som själva tjänar pengar inom porrbranschen.
Vem blir klokare av detta?
”Debatt”-redaktionens slöa dramaturgiska trick – låt kombattanter med diametralt motsatta åsikter förödmjuka varandra – förstärker ett redan svårt polariserat samhällsklimat som snart förmörkar varenda politiska fråga i vårt arma land.
Endast Sverigedemokraterna älskar det. Och de får numera glänsa ostört i ”Agenda” vareviga söndagskväll.
Inte vill jag att mina licenspengar ska gå till detta moras.
Knappast blir jag mer övertygad när SVT sänder ”trailers” inför höstens satsningar, alla med fluffigt TV4-filter på kameralinsen.
Mark Levengood leder ett dejtingprogram och hjälper präster att hitta kärleken.
Vi ska ”Träna med Kalle” och se fler gympaövningar i ”Atleterna”.
Och så ska nån Brita Zackari vara ”Flickvän på försök” med beiga kändisar.
SVT makes me wanna smoke crack, för att travestera en 90-talslåt av Beck.
Nonsensutvecklingen sker samtidigt som förutsättningarna för de lokala nyhetsredaktionerna försämras.
På Nordnytt har medarbetare sagt upp sig, när cheferna kräver allt mer snuttifierad klickjakt på nätet.
Och nästa års Eurovision Song Contest slukar ännu mer resurser, på bekostnad av journalistiken.
Kanske är det dags att säga upp tv-licensen?
Well, i vintras enades sossar och borgare om att radio- och tv-avgiften ändå försvinner år 2020 – och ersätts av obligatorisk skattefinansiering (hejdå, Radiotjänst i Kiruna).
Men med tanke på den störtflod av underhållning, dokumentärer och konkurrerande journalistik som finns på nätet numera, uppstår frågan:
Behövs public service-tv överhuvudtaget framöver?
Radion? En annan gång.