Jenny Nilsson: Nu bryts tystnadskulturen

Me too. Första gången, som jag kan dra mig till minnes, var under tredje dagen på mitt första jobb som jag skaffat mig för att dryga ut min veckopeng.

Veckopeng har barn, inte vuxna. Jag vet inte hur gammal jag var, men jag var definitivt ett barn. Inte äldre än tolv.

En massage av mina axlar i köket, bakom kassan, i ett rum ingen kunde se. Jag var totalt oförberedd, inte alls luttrad av patriarkatets täcke som med åren gjort sig dagligen påmint.

Jag minns hur hela kroppen frös till is. Hjärtat stod stilla och slog ihjäl mig på samma gång. Jag ville inte att han skulle röra mig. På något sätt. Överhuvudtaget. Jag var ett barn men jag visste att det som hände var obehagligt. Skrämmande. Försökte slingra mig undan men han var vuxen och jag var ett barn. Jag sprang hem och gick aldrig mer tillbaka.

Två år senare fick jag veta att en tjej hade blivit våldtagen av samma arbetsgivare. Hjärtat gick itu. Mamma följde mig till polisstationen och jag gjorde en sen anmälan, jag tänkte att det skulle hjälpa henne. Det hjälpte såklart inte, förundersökningen lades ner. Inga bevis.

Men glöm inte att när det gäller sexualbrott är det väldigt få förövare som blir dömda. Det betyder inte att brotten inte begåtts. Brotten begås. När inte ens rättsväsendet i praktiken kan fastslå att alla har rätt till sin egen kropp, då är vi illa ute.

Me too. Killarna i klassen borrade hål in till vårt omklädningsrum för att titta när vi duschade. Det var en evig kamp att få utrymme att känna sig trygg. Vi hjälpte varandra att hålla våra handdukar över hålet så att vi i omgångar skulle få duscha utan att bli betraktade.

Det slutade såklart med att alla vägrade duscha för att ingen kände sig trygg.

Hålet murades inte igen och inga åtgärder gjordes för att trygghet skulle skapas kring oss.

Tillslut räckte det inte med hålet i väggen.

Som ren terror ryckte de upp dörren till vårt omklädningsrum.

Gång på gång på gång på gång. I all evighet.

Jag minns att jag en gång råkade stå närmast så en av killarna fick tag i min handduk och drog ner den så mina bröst visades. Deras skratt ekade i korridoren och jag grät hela vägen hem.

Han var en av de snälla killarna. Jag träffar honom ibland. Han kommer säkert inte ihåg händelsen, för det var säkert en icke-händelse för honom. En del av att vara ung och nyfiken? Nyfiken. Alltid finns det ord för att kringgå vad det egentligen är.

Er del av att vara ung och nyfiken bidrog till vår konstanta känsla av otrygghet och maktlöshet över våra kroppar. Låt oss tala om det för vad det egentligen är; ett uttryck för den patriarkala struktur vi alla lever i.

Han som ryckte av mig handduken är inget äckel. Inget svin. Han fick bara lära sig, som alla andra, att kvinnors kroppar är något för alla att ta för sig av. Sen fortsätter det. Hela livet.

Me too, jag med, alla vi, varenda en av oss. Men nu jävlar. Nu börjar det brännas. Det händer något. Vi pratar om de övergrepp vi alla varit utsatta för. Skammen börjar sakta förskjutas till de som skämmas bör - förövarna. Vi vägrar bära den bördan längre.

Vi får aldrig sluta berätta men när ska det vi berättar få kraft? Kanske nu. Kanske är det nu marken börjar skaka och ni blir rädda. Rädda för att vi börjar nämna namn, berätta detaljer om vad ni gjort, sagt och tänkt. Tänk om ni blir så rädda att ni förstår vår inneboende, konstanta rädsla, att ni plötsligt ska ta allt ifrån oss.

Kanske är det nu ni inte längre kan det. Nu, när vi går samman och bryter tystnadskulturen.

Kanske är det nu vi tar makten tillbaka.