Man liksom blinkar – och så är det nyår igen. För så känns det när ett år är en femtiosjundedel av livet. Lite kortare än året innan och lite längre än det som ska komma. Det är kanske inte så konstigt att det känns som om livet snurrar på allt fortare – det gör ju det. Procentuellt är ett år dubbelt så långt för en trettioåring än en sextioåring. En tioårings år är tio gånger längre än hundraåringens, procentuellt alltså. För oss äldre är det färre upplevelser som är nya, vi har gjort allt tidigare eller i alla fall något som liknar det. Inget nytt under solen liksom. Det är inget konstigt med det, det kallas med ett annat ord för erfarenhet.
2018 var året när jag helt slutade med kontanter. För ett och ett halvt år sedan fick vi svenskar nya mynt och sedlar. Nuförtiden använder jag inte dem. Nej, det är ingen protest, även om man kan undra om det verkligen var nödvändigt att lägga ner en massa pengar på att byta sedlar och mynt i en tid när det börjar ha tjänat ut sin roll. Jag fattar sedlarna, de blev säkrare, men mynten. Jag vet fortfarande inte hur de ser ut, hur stor är en tvåkrona, en femkrona? Hela kalaset kostade cirka 150 miljoner kronor, för att inte tala om kringkostnader för byte av myntmaskiner och kostnader för handeln.
2018 var också det år jag, utan konkurens för något tidigare år, läst flest böcker. Detta utan att vända ett enda blad. Jag talar förstås om ljudboken, som blivit min närmsta kamrat det senaste året. Ljudböckerna har följt mig i bilen, i mataffären, vid blomvattning, dammsugning, ja, i alla tillfällen där min hjärna inte behövts på annat håll. En bra bok i örat har hittills varit det enda som fått mig att sitta kvar på motionscykeln den tid jag förutsatt mig.
För om mitt kulturella år har varit lysande, i alla fall den litterära delen, så har det inte varit så mycket fysisk aktivitet – alls.
2018 har varit ett år på soffan helt enkelt, även om det inte saknats ambitioner.
I en självbedragares dagbok kan mycket vara motion. Förutom att jag varje dag gick till kaffemaskinen och stegen dit blev en enhet motion kan också att vattna blommorna vara det något att skriva i motionsdagboken om. Att jag, som vanligt, gick upp för trappan istället för att ta hissen på jobbet nedtecknas som aktivitet. Orsaker till att avstå träning, det som vissa okänsliga kanske skulle kalla undanflykter, är saker som; "Jag duschade ju i morse och vill inte tvätta håret två gånger på en dag" eller "Jag måste bara städa toaletten." Utan nyårslöfte om att sätta igång att träna och har dock inget löfte brutits.
Min känsla för nyår är delad. Det är en punkt som indikerar ett slut och en början. En påminnelse om tidens gång, på gott och på ont. Nyårsafton är ofta en god middag med vänner och skålande på tolvslaget.
Att jag inte tränar förlåter jag mig själv för, man ska ha ambitioner, och det har jag ju. Jag har så mycket att se fram emot. Nya utmaningar, barnbarnen som växer och lär mig nya saker.
För mig är nyårsafton mest dagen innan nyårsdagen, som är officiellt årets slöaste dag. Det är pizzadagen i tv-soffan framför backhoppningen i Garmisch Partenkirchen och Ivanhoe. Jag vet inte om de sänds längre, men de finns väl på play. Den slöaste dagen – det är min dag.
Gott nytt år alla ni i soffan. Ni vet, det viktigaste är att ha ambitioner.