Storyn kändes begagnad - som en produkt från andra liknande historier - men det fanns någonting som fick mig att inte somna till. Där var det; på det sätt som skärpan fokuserade olika föremål, tystnaden i scenen som blev överväldigande när fokus skiftade från ett ansikte till mängder av virvlande dammkorn som plötsligt tog över och hamnade i blickfånget. Fallande, meditativa rörelser. Mjukt, tyst, där den enda musiken utgjordes av regn. Inte för att en kunde höra regnet i scenen men för att en kunde se varje droppe och visualisera hur den lät när den väl nådde den smutsiga fönsterrutan. Stunder när handen på väg ned i popcornskålen blev hängandes i luften för att sinnet både sträckts ut och börjat vibrera som en gitarrsträng, i väntan på nästa drag.
Plötsligt tonade den ljudlösa scenen ut för att bryta ut i ett högljutt scenario av vilda fåglar, ett vrålande landskap och människor i konflikt. Sedan hördes regnet när det brutalt likt järnrör studsade mot en omöjlig kärleksrelation där den kvinnliga ryttarens hår piskade mitt, eller förlåt, huvudpersonens ansikte. Knep ihop ögonen för att inte förlora sikte och märkte hur hårt jag egentligen bara höll tag i min egen filt. Wuthering heights. En rätt vanligt förekommande kärlekshistoria på film, som plötsligt tog mig med ut på en av de skönaste resor jag gjort på länge. Som en dans ungefär när den är som bäst. Då kroppen är redo för rörelse där den som för respektive blir förd är helt ovidkommande.
Jag stannar upp och tänker kring just det. Spelar det någon roll vem eller vad det är som för en handling framåt? Vi har alla lärt oss att förstå att det är skillnad på att vara den som för och den som blir förd, att aktiva drag premieras framför passiva där vi förväntas förstå det osagda om vad dessa positioner inbegriper. Finner det rätt fascinerande hur de flesta av oss lever stora delar av våra liv lutandes mot ett osynligt språk som ligger till grund för vad vi förväntar oss av andra. På det samhälleliga planet talar vi om ofta oskrivna förhållningsregler i form av normer och därmed sociala koder. Vi kan se bevis på det genom att slå fast att Sveriges rikes lag är ett resultat av en moraliserande diktsamling. Men, det går igen på det rent personliga planet där vi tror oss vara relativt fria i våra önskemål och på det sätt vi väljer att lägga pussel i vardagen.
Ändå fortsätter vi att diktera villkor även i vår närmsta krets när vi skapar osynliga språk mellan varandra. Ord som hänsyn, respekt, kär och ärlighet slänger sig nog de flesta med här och där. Men vad menar vi, egentligen? Hur ofta sätter vi oss ned och förklarar hur vi själva förstår begreppen och vad vi menar när vi tror att det kan vara bra om vi tillsammans följer vissa av dem? Hur ofta lägger vi undan stafettpinnen, aktivt lutar oss tillbaka och låter oss vara vakna mottagare i händelseförloppet?
In this parade, I’m only one of a million sjunger Nina Kinert och det är lika skönt förankrat i mig som att alltings föränderlighet är det enda som går att lita på. Vi må vara små dammkorn i fritt fall, helt betydelselösa samtidigt som vi lika mycket är guider, var och en av oss. Om vi lyssnar kan vi lära. Även från dem vi inte alls tror oss förstå.
Just av det vi inte tror oss förstå, triggas något i oss som vi kan forska vidare kring. Berörs du av något särskilt denna stund? Grattis. Njut och ta reda på vad du kan lära dig av det. Gör det extra ont? Ännu bättre!
Om du vill kan du lära dig av det här, låt dig själv växa som den mäktigaste melodi. Ta dig genom ogenomträngliga snår, ljudlöst eller som en hel orkester av slagverk. Det handlar om att förstå vad du väljer och varför du väljer just så.
I’ll be good now if you give me something to laugh about sjunger Nina Kinert vidare. Varför inte vända idén och säga att vi kan börja med att ge oss själva anledningar att skratta? Vi är dessutom redan bra.
Det är härifrån resan tar vid, fingertoppsresan. Leende och nyfikna kan vi utforska ny mark som vårrusiga mullvadar. En färd där inget vare sig börjar eller slutar. Käre läsare, vi möts någonstans på vägen. Kanske inte i text längre men på andra sätt.