Det är en rättegång som NSD:s kriminalreporter Tommy Lundqvist sett otaliga gånger. En ung man står åtalad för att ha misshandlat en annan ung man på krogen. Åklagarens bevisning, främst vittnesuppgifter, är stark. Den tilltalade minns, lämpligt nog, inte någonting som kan ligga honom till last.
Själv är jag i tingsrätten av en enda anledning – den misstänkte är en norrbottnisk elitidrottsman i en av våra största klubbar.
Fram tills nu har elitidrottsmannen, som dessutom har meriter från landslaget, vägrat att uttala sig till oss på NSD. Han fortsatte med det även efter rättegången, det må stå honom fritt, även om jag hellre sett honom berätta om vad han tänkte och kände. Det som däremot verkligen stör mig är att hans klubb vägrar att ens säga flaska.
Det finns gott om frågor att ställa. Det finns gott om frågor att svara på. Det finns både en moralisk och en empatisk diskussion att föra. Kan en dömd våldsbrottsling fungera som förebild för otaliga norrbottniska ungdomar? Inte? I såna fall: Ska vi ha ett samhälle som diskvalificerar alla försök till återanpassning? Vilket ansvar tar klubben, vilket ansvar bör klubben ta? I rättegångssalen talades om ett alkoholförbud från klubbens sida, är det rätt väg att gå? Existerar det ens – och i såna fall sedan när?
Inte en lagkamrat, inte en klubbledare, fanns på plats i rättegångssalen. Ska vi läsa in något i det – eller ska vi snarare fokusera på det faktum att spelaren i fråga tydligt tillhör klubbens framtidsplaner?
Jag hade gärna fått svar på mina frågor, jag vet att ni känner likadant. Nu vet ingen någonting. Inte jag, inte sponsorerna, inte supportrarna. Det är naturligtvis bekvämt för klubbledningen, eftersom den slipper både kritik och uppmärksamhet. Men det är också fegt och en smula ohederligt – eftersom det ställer alla som eventuellt kan och vill ha en åsikt i ämnet inför fullbordat faktum.
Istället för att lägga locket på – hade det inte varit klädsamt att säga något?
Något sånt här?
– Våld är ett samhållsproblem och vi tar oerhört starkt avstånd från det. Däremot tror vi snarare på medmänsklighet än kalla handen. Vi har därför erbjudit vår spelare samtalsterapi och i samförstånd med honom bestämt dels att han ska åka på en föreläsningsturné på skolorna i kommunen för att prata om farorna med alkohol, dels att en del av hans lön ska gå direkt till brottsofferjouren här i stan.
Klubbens representanter säger att man vill läsa domen innan man uttalar sig, att man valt den linjen av respekt för alla inblandade.
Det kan framstå som måttfullt och balanserat – men jag ser något annat. Jag ser en tydlig signal om att det varken finns beslut, verktyg eller strategier för att hantera den här situationen.
Dom i målet faller om två veckor.
Fram tills dess bör föreningen skaffat sig åtminstone ett hum om hur man ska hantera ärendet.