Pistvakt och isbjörnar
För mig känns det ofta som om hela den här "Norrlandgrejen" har blivit något sorts fenomen.
Foto: unknown
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
För det är ju just det som är problemet. Norrland är två tredjedelar av Sveriges yta så varför kallar man egentligen någon "norrlänning" istället för "norrbottning" till exempel? Skulle man någonsin kalla en Malmöbo för Götalänning istället för skåning? Av vad jag upplevt finns det i alla fall många som inte drar sig för att bunta ihop en Umeåbo och en Kirunabo som norrlänningar. Jag tycker vi ska leva under samma förutsättningar.
Folk från södra Sverige som ser ner på oss här uppe på det ena eller andra sättet är ju inget ovanligt. Pistvakt och föreställningar om isbjörnar på gatorna (vilka gator? Det finns ju bara skog!) är skämtsamma saker som är lätta att tolerera. Men när folk kommer till Luleå och blir förundrade över att det finns både affärer och en flygplats i staden eller när Fredrik Lindström från programmet "Värsta språket" försöker "bevisa" att de norrländska dialekterna är "tystlåtna och enkla" genom att intervjua en ensam, gammal kvinna som bor isolerad i skogen någonstans i Lappland då börjar kännas som om det gått för långt.
För en ung person som mig själv kan det faktiskt ibland bli lite irriterande. Fin natur och renskötsel i all ära men jag personligen föredrar faktiskt att bli räknad till det moderna samhället. Så svårt är det inte att säga Norrbotten eller Luleå. Jag tror inte att det är någon som skäms över att bo här, men i alla fall jag vill höra att jag bor just här i Luleå, inte att jag kanske bor någonstans i ett 261 292 km² stort område.