De senaste veckornas händelser har väckt mig ur den lilla vårslöhet jag börjat unna mig. Ni vet, känslan av att börja ta saker lite mer piano, att få stanna upp. Kanske glida ut bara för att det är sol och vår och just därför lämna alla måsten till senare tillfällen.
Men jag har nu blivit uppryckt och påmind om vissa saker och omruskad så att det skaver. Några rader av Martha Wainwright från låten Bloody mother fucking asshole som lyder I will not pretend, I will not put on a smile, inleder både Maria Svelands roman Bitterfittan men passar likaväl in här, i samband med frustrationen i magen som inte kittlar dödsskönt i kistan.
Jag blev nyligen uppmärksammad på att Maria Sveland som feminist har fått somliga helt emot sig. Jag blev kontaktad och närmare på hotad för att jag, som den feminist jag är, tar ställning för Sveland. Och blev än mer kritiserad för att jag inte kan erbjuda denna upprörda röst en komplett regelbok som förklarar vad som kan sägas representera feminismen i stort här i landet. Jag lyfte fram att det handlar om en mängd olika förhållningssätt där den röda tråden är att feminismen på olika sätt ifrågasätter maktordningar, särskilt rådande maktobalans mellan kvinnor och män. Mina förklaringar nådde inte riktigt fram då den upprörda rösten fortsatte sin arga attack. Han menade att han känner sig påhoppad av sådana feminister som Sveland och indirekt också av oss andra feminister, som enligt denne röst "alltid försvarar varandra med en nästan religiös blindhet", utan att vi knappt vet något om feminismen. Det får andra tala om för oss, menade han. Sådana som han. Kanske denne upprörda person kan hjälpa oss att nå fast mark igen? Halleluja, verkligen gulligt.
Nej! Det där behöver vi inte. Jag vill ta både Sveland och Wainwright i hand och ilsket vråla att jag och många med mig inte ler på låtsas, inte tystas ned när det uppenbart upprör somliga att kvinnor tar sig plats. Det finns människor som vill starta konflikter, som vill skapa ett Vi och ett Dem och som uttryckligen ska göra allt för att lyckas besegra det många av oss tror på.
Det här är alltså sådant som glider ned i min mejl och jag är inte längre vårslö i de mest färgsprakande av solglasögon. För vi kan välja att ta in det vi vill känna, vi kan förvandla kraften av att vara arga till att låta det komma ut som kreativ energi i stället. Jag har eldat i aktivistugnen och tackar för påfyllnaden av bränsle.
Vill somliga sätta sig på tvären så varsågod, sitt där och tjura. Vi andra kör på utan att skapa fiendelag. Det handlar inte om att vara för eller emot. Vi skapar ingen skön värld genom hot och andra nedvärderande kommentarer. Vi måste vara vakna och våga störa.
Jag blev också nyligen uppmuntrad och inspirerad av en person på Norrlandståget på hemväg från Stockholm. En resa som nu får mig att tänka på filmen Pay it forward, vars historia går ut på att vi alla kan göra något för någon, att en måste våga tro på andra och gå till handling för att skapa det vi själva önskar se.
Jag satt i lugn och ro i restaurangvagnen när en person vi kan kalla Sam steg på. Hen försökte köpa en biljett men då hen inte visade sig ha just det betalkort som SJ begärde så skapades ett vansinnigt scenario. Plötsligt höjde en i personalen rösten, klev fram mot Sam och ropade att sådana som hen ska passa sig jävligt noga, för det ska hen ha klart för sig, att hon minsann är riktigt less på att det alltid ska vara så här. Att sådana som Sam jämnt försöker åka snålskjuts på tåget och därmed snålrider på andras bekostnad.
Nej, Sam skulle kastas av. I hennes värld tycktes det solklart. Den här Sam är inte vit som vi andra i bistron var och hon verkade se det som sin rätt att i generaliserande och nedvärderande ordalag prata om hur alla i en särskild grupp är. Det slutade med att Sam blev utslängd ur bistron.
För att summera historien så konfronterade jag henne sedan. Men vi möttes inte riktigt. När jag nämnde att hennes beteende var rasistiskt så vände hon mig ryggen men hann med att erkänna att hon inte skulle ha behandlat mig likadant. Något jag redan är väl medveten om då jag bär många privilegier, inklusive vithet, med i bagaget.
Jag sökte upp Sam senare. Jag var rasande men Sam lugn när vi möttes. "Hon kanske behövde just det här för att lära sig det hon behöver ha med sig för framtiden", sa hen och fortsatte: "Var inte arg, vi försöker förstå i stället. Och tro på att hon kommer att förstå. Senare."
Jag blir inspirerad av sådana som Sam och försöker känna hur ilskan i kroppen kan bli något som går att använda till annat. Det kan bli till den glöd som skapar förändring en dag. Vi låtsas inte, vi kör på istället. Du och jag och många med oss. Med raka rör och öppna händer väller vi fram och spelar Martha Wainwright högt och länge.