I den fornsamiska Det gjorde det lätt för samerna att ta emot Mariabilden när de sedan blev kristna. Det påpekar Birgitta
Simma.
Jag tycker att det är jättespännande med gudinnorna i den gamla samiska religionen.
Tyvärr kom jag aldrig iväg till Boden för att titta på konstnären Britta Marakatt Labbas utställning av textilier som uttrycker kritik mot gruvexpoloateringen i samernas land. Den hängde i ett köpcentrum till nyligen.
Tack och lov kunde jag ta del av utställningen via vår kulturredaktörs utmärkta rapportering i ord och bild. Jag tittade länge på de små figurerna med röda huvudbonader på broderierna. Konstnären berättade att det handlade om de samiska gudinnorna och mösssorna som förbjöds när kristendomen tog över. För henne är den röda mössan en symbol för den starka samekvinnan och de samiska gudinnorna som vaktar naturen och försöker förmedla klokskap och godhet.
Där gruvprospekteringar pågår försöker de värna om
naturen.
Britta Marakatt Labba berättar att gudinnorna följt henne genom livet och att hon är fascinerad av huvudbonader.
De röda mössorna förbjöds då ”hornet” framtill ansågs vara ett djävulens verk.
När jag för några år sedab besökte Inger Junkka som
driver Stora sjöfallets fjällanläggning för ett Mitt i livet-reportage så förklarade hon att hon aldrig är rädd där mitt i den lappländska vildmarken.
”Det här är en helig plats. Jag känner att jag alltid har någon med
mig. Maderakka och hennes döttrar Sarakka, Juksakka
och Uksakka beskyddar mig”, sade hon. De uppräknade
är kvinnornas gudinnor, akkorna, i den samiska mytologin. Maderakka och Sarakka skyddade framför allt havande och födande kvinnor och renkor under deras kalvning. Juksakka hade som främsta uppgift att förvandla flickor till pojkar i moderlivet – man trodde nämligen att alla foster var flickor från början. Uksakka bodde under kåtans dörr och hjälpte i första hand föräldrarna att vakta barnen.
När jag häromåret mötte den samiska fotografen, slöjdaren och berättaren Fia Kaddik i Jokkmokk berättade hon om hur samerna alltid har levt i samklang med naturen. ”När jag tar rötter till rotslöjd frågar jag Moder Jord om lov”, sade hon.
Prästen Birgitta Simma säger i dagens Mitt i livet att hon som liten fick lära sig att inte bryta levande kvistar utan ta de som redan fallit till marken och hon slår fast att vi beträder helig mark när vi går i fjällen. Hon berättar inte minst om sitt arbete med att skapa rum för det samiska i gudstjänster och annan verksamhet inom
kyrkan. Hon talar om att söka förlåtelse och försoning
med ett urfolk som osynliggjorts och förvägrats att utöva sin kultur och uttrycka sin tro och sitt hopp på sitt eget språk.
Under vårt möte läste Birgitta Simma upp en bibeltext
som hon menar på ett bra sätt illustrerar vad det är
som måste göras. Det är en fastetidstext, Jesaja, kapitel
58, vers 6:
”Nej, detta är den fasta som jag vill se:
att du lossar orättfärdiga bojor,
sliter sönder okets rep,
befriar de förtryckta,
krossar alla ok.”